Kriget i Ukraina har påvisat behovet av luftvärn för att försvara civila mål.
Enligt generalmajor Karlis Neretnieks på Kungliga krigsvetenskapsakademien utmärks regeringens, i veckan presenterade, försvarsproposition av "en uppenbar brist på ambitionsnivå". Det är inte svårt att hålla med. Trots successivt ökade anslag (till 2,6 procent av BNP år 2030) och trots erfarenheterna av kriget i Ukraina präglas svensk försvarspolitik av ganska långsamma insikter.
Till just 2030 ska Försvarsmakten till exempel omfatta fyra armébrigader. Fast det målet fastslogs redan 2020 – innan det ryska storanfallet på Ukraina. (Vid slutet av kalla kriget hade vi nästan 30 brigader.) Marinen väntar fortfarande på sina nya ytstridsfartyg, fast ska åtminstone få det fartygsbaserade luftvärn som ministären Reinfeldt en gång förnekade oss. Flygvapnet förses successivt med modernare Gripenplan, men numerären förblir oförändrad och först 2032 kommer vi att ha resurser att utbilda 12 000 värnpliktiga årligen.
Det senare påvisar samtidigt svårigheterna att växa snabbt – åtminstone i fredstid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med anställda befäl för att kunna utföra värnpliktsutbildning, bemanna förband och numera också delta i gemensamma Nato-övningar samtidigt.
Försvarsminister Pål Jonssons (M) betoning av kvaliteten på kvantitetens bekostnad är också, givet omständigheterna, rimligt. I stor utsträckning handlar det faktiskt om ersättningsmateriel efter utrustning som skänkts till Ukraina (vilket indirekt stärker vår egen säkerhet), liksom större ammunitionsinköp och modernisering av existerande förband. Man hade dock kunnat göra mer, till exempel genom statligt finansierad uppsättning av just ammunitionsfabriker.
Allvarligare ändå är den uppenbara oförmågan att ta konsekvenserna av de erfarenheter kriget i Ukraina gett oss redan i närtid. Sålunda saknas en relevant satsning på drönare inom nära nog alla områden (även marint), liksom en otillräcklig satsning på telekrigföring och en utbyggnad av luftvärnet som inte på långt när täcker behoven. I det senare fallet är det framför allt civila mål som riskerar att bli oskyddade, vilket till och med fått det traditionellt måttligt försvarsintresserade Miljöpartiet att reagera.
Försvarsmakter är ofta ganska trögrörliga organisationer, den politiska processen likaså. Under det ofta hotfulla, men i allmänhet militärstrategiskt relativt stabila, kalla kriget vande vi oss vid försvarsberedningar som i god byråkratisk ordning presenterade sina slutsatser, vilket så småningom omsattes i femåriga försvarsbeslut. Inga överraskningar, även om 80-talets ubåtskränkningar framtvingade en ganska hastig omprioritering.
Dagens situation påminner mer om det sena 30-talets, eller till och med mörka 40-talet. Då krävs mycket modigare nytänkande, liksom betydligt ambitiösare beslut. Naturligtvis kommer det att kosta – men det är priset av att vi inte lärde något av historien utan successivt började avrusta försvaret från 90-talet och framåt.
Åter givet omständigheterna – försvarspropositionen är förstås långt bättre än ingenting och innebär ändå fortsatt upprustning (från en låg nivå). Men den är för den skull inte tillräcklig och knappast något en moderatledd regering kan vara riktigt stolt över. Som Ewa Stenberg på Dagens Nyheter konstaterar lär riksdagens kommande försvarsbeslut snabbt att få omprövas.