Först lade SD i Europaparlamentet ned sina röster, när parlamentet röstade för ett akut ekonomiskt stöd till det krigshotade Ukraina. Därefter vägrar Jimmie Åkesson svara på vem han föredrar – USA:s president Joe Biden eller Rysslands diktator Vladimir Putin.
Inför omröstningen i Europaparlamentet förklarade en av Sverigedemokraternas parlamentariker – Charlie Weimers – att Ukraina lider svårt av korruption. Och Åkesson menade att han visst föredrog den amerikanska demokratin framför den ryska diktaturen, men att frågan också handlade om "kontexten".
Agerandet är i båda fallen märkligt, men behöver för allt i världen inte betyda några smygputinska sympatier. Sverigedemokraternas agerande i Bryssel kan förklaras med utrikespolitisk inkompetens. Visserligen nog så allvarligt, för även om Ukraina verkligen har korruptionsproblem spelar SD:s agerande just nu Kreml i händerna och därtill med en argumentation som går i hem i Moskva – nämligen att framställa Ukraina som en misslyckad nation.
Då är Åkessons uppträdande svårare att över huvud taget förstå. Han har ju redan gjort bort sig en gång tidigare under liknande omständigheter, då han vägrade välja mellan Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.
För att förstå hur han känner (snarare än resonerar) kan vi ju fundera på hur den gamle VPK-ledaren Lars Werner hade funderat om han tvingats välja mellan USA:s dåvarande president Richard Nixon och sovjetledaren Leonid Brezjnev. Werner hade nog också vägrat att svara! Fast inte bara för sin förmodade avsky för Nixon.
Inom delar av den så kallade alternativhögern i Sverige och andra länder har det åtminstone tidigare funnits en klockarkärlek till Putin. Densamma emanerar ofta från ganska primitiva uppfattningar och har nog sällan varit särskilt genomtänkt. Putin har varit politiskt inkorrekt, han avskyr bögar och feminister. Det räcker för vissa.
Fast det finns en allvarligare sida också. De som ser det putinska imperiebygget som en motvikt till den uppfattat depraverade västvärlden, ibland som en allierad i det förväntade raskriget mot i första hand muslimer. Dessutom kan ju Putin vara så trevlig! Fråga Nationell samlings partiledare Marine Le Pen i Frankrike eller den tidigare österrikiska utrikesministern, den formellt partilösa Karin Kneissl. Le Pen togs emot nästan som en statschef av Putin i Moskva (medan hennes parti har fått stora ryska lån) och den ryske presidenten valsade glatt med Kneissl på hennes bröllop, där Putin som present också tagit med en hel kossackorkester.
Sådana dumheter ägnar sig tack och lov inte Åkesson åt. Andra är inte lika nogräknade. Åkessons företrädare som partiledare Mikael Jansson passade först på att vara Sverigedemokraternas representant i riksdagens försvarsutskott, för att därefter hoppa av till det nybildade extremnationalistiska Alternativ för Sverige och sedan lätt och ledigt låta sig bjudas till Kremlstyrd "säkerhetskonferens" i Moskva.
Man kan tycka att SD inte kan lastas för vad en avhoppare hittar på, men det är knappast så att Jansson plötsligen blev putinist från en dag till en annan. Därmed utgjorde han en potentiell säkerhetsrisk redan när han företrädde Sverigedemokraterna i riksdagen.
Jansson efterträddes i försvarsutskottet av den pensionerade yrkesofficeren Roger Richtoff. På sajten Perspektiv-tv ger han ett habilt intryck i försvarsfrågor och det går att förstå att han en gång blev sverigedemokrat, då när regeringarna nästan tävlade med varandra i nedrustning.
Fast på Perspektiv-tv gör han sig också snabbt till Putins apologet. Kanske är Richtoff bara politiskt naiv, kanske inser han inte heller vilket dåligt sällskap han hamnat i. Enligt Expo har Perspektiv-tv kopplingar till Moskvavänliga Nya Tider och personer från Nya Tider bjöds till och med in som "valobservatörer" till det förfuskade presidentvalet i Ryssland för fyra år sedan.
Till detta kommer bland annat de märkliga Putilov- och Gamov-affärerna. Var och en har alla dessa händelser till synes lite med varandra att göra. Men tillsammans är det svårt att ana annat än ett mönster. Varningslamporna lyser röda när spåren leder mot Moskva.
Går det att samarbeta med ett sådant parti i säkerhetspolitiska frågor? Tveksamt. Går det att samarbeta i andra frågor? I vissa fall går det säkert. Går det att släppa in ett sådant parti i regeringen? Verkligen inte.