Under folkmordet i Srebrenica 1995 mördades nästan 10.000 män och tonårspojkar av den bosnienserbiska armén. Den enskilt värsta massakern sedan andra världskriget, i ett krig som sammanlagt kostade upp till 150.000 människoliv – huvudsakligen civila. Fyra miljoner tvingades fly det som en gång varit Jugoslavien, för att i de flesta fall aldrig kunna återvända.
90-talets flyktingkatastrof påvisade samtidigt att Europa kunde hantera dylika kriser. Per capita tog inget land emot så många flyktingar som Sverige och de flesta integrerades ganska snabbt i det svenska samhället.
Däremot var alla överens om att det inte fick hända igen. Aldrig mer fick Europa se på medan folkmord begicks på kontinenten.
Fast det sade man efter världskriget också. Och nu är det dags igen.
I Ukraina räknas antalet dödade – eller snarare mördade – civila redan i tusental. Bara i Mariupol löper de officiella siffrorna på mer närmare 2000. Fast det verkliga antalet är sannolikt betydligt fler. I många fall är det svårt eller omöjligt att ens inleda uppröjningsarbete i bombade bostadskvarter. Det saknas lämplig utrustning och ofta får räddningsarbetet avbrytas när flyglarmen åter ljuder.
Det har gått så långt att det inte längre finns kistor till alla döda, eller tid att gräva enskilda gravar. Många begravs därför i massgravar, inslagna i liksäckar. Den tragiska statistiken har svårt att hinna med, samtidigt som många döda förmodligen ligger kvar under rasmassor och i vissa fall har människor lemlästats så svårt att det är svårt att veta om det handlar om en eller flera personer.
Borgmästaren i Mariupol varnar därför för att antalet döda i hans stad redan kan uppgå till 20.000. Det är inte bara en ohygglig siffra i sig. Det är också en påminnelse om att den systematiska ryska terrorkrigföringen börjar likna folkmord.
Som om det inte vore illa nog i sig, har det visat sig hopplöst svårt för civila att lämna staden – eller att föra in förnödenheter, eftersom ryska trupper ständigt beskjuter de säkra flyktvägar man kommit överens om.
Att Rysslands diktator Vladimir Putin därmed är den värste mördaren i sitt lands historia sedan Josef Stalin förstår vi redan. Liksom att en skugga faller över hela den ryska krigsmakten. Usel i strid på riktigt, trots enorma resurser. Men "bra" på att mörda civila.
Fast är det inte lika illa att omvärlden – det vill säga bland annat vi i Sverige – inte gör mer än vi gör? Ska det än en gång bli så att vi efter kriget kommer att säga "aldrig mer", som om denna utslitna fas längre skulle ha någon trovärdighet bakom sig?
Eller ska västvärldens demokratier lägga rädslan för Putins blodiga imperiebyggande åt sidan och istället göra mer för Ukraina medan det ännu finns tid? Till exempel skänka ukrainarna de tyngre vapen – framför allt stridsflyg – som de behöver för att, helt på egen hand, freda sig?
Слава Україні! Героям слава!