Postnord är ett sorgligt misskött bolag, som hamnat under bostadsminister Peter Erikssons (MP) fögderi. Man måste erkänna att han gör sitt bästa, även om fattade beslut inte alltid lär bli så populära.
Sålunda anser Eriksson och regeringen att eftersom Postnord inte förmår följa postlagen – så är det bäst att sänka kraven...
Det är förstås en kapitulation. Men rimligt i dagens situation. Eriksson vill mildra dagens krav, som bland annat innebär att minst 85 procent av all post ska delas ut påföljande dag. Postnord ska få två dagar på sig istället, men tvingas då samtidigt garantera utdelning av minst 95 procent. En portohöjning är också aktuell.
Rimligheten i Erikssons politik ligger dels i att det nu först och främst gäller att få verksamheten att med kort varsel åtminstone fungera hyggligt. I dag kan dagarna nästan bli veckor innan posten eventuellt delas ut på landsbygden. Eventuellt, för allmänhetens kritik har varit hård mot företaget. Ibland är posten sen, i andra fall försvinner brev och paket. Den som klagar riskerar snorkigt bemötande och krångliga regelverk. Många försändelser skadas också under hanteringen.
Att det blivit så här kan bara delvis tillskrivas kärva besparingskrav, även om de samma naturligtvis sätter grundförutsättningarna. Och då ska vi ändå komma ihåg att den svenska halvan av Postnord fortfarande går med vinst! Fast bara den svenska, den danska noterade nästan två miljarder kronor i underskott bara för 2016.
Det är lätt att vara efterklok, men det finns också skäl att tänka efter före och i vilket fall som helst finns det något som heter ansvarstagande. Det var dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) som drev igenom den dansksvenska fusionen – på tveksamma grunder och på danska villkor. Det raljerar Socialdemokraterna i dag gärna över, men på tiden det begav sig var tongångarna optimistiska också från deras håll.
Den danska posten anses inte ha varit så misskött sedan 1600-talet! Danska delen av Postnord är i praktiken bankrutt, men hålls vid liv av de svenska skattebetalarna. Bakgrunden är förutom allmän misskötsel en forcerad digitalisering (som minskat brevvolymerna ytterligare) och gamla personalavtal som skulle innebära miljardkostnader om övertalig personal sägs upp.
Nog för att den nordiska solidariteten är viktig, men gemytet blir inte större över att inte låtsas om de danska underlåtelserna – vars lösningar dessutom fastnat i partipolitiska motsättningar. Vad som krävs är därför ett oförväget alexanderhugg. Kapa banden över Öresund! Dela upp bolaget och låt gamla helsvenska Posten återuppstå.
Vad danskarna gör är deras ensak, vi har nog med egna svårigheter. För Postnords problem handlar inte bara om det dansksvenska samgåendet med åtföljande ekonomiskt haveri, utan också vanskötseln av ett varumärke med i grunden gott anseende. Gamla Posten var möjligen inte det ”sexigaste” företaget i Innovationssverige, men skötte sina uppgifter tämligen prickfritt. Personalen kunde vara stolta över uniform och arbetsuppgifter. Brevbäraren Gustav Svensson i ”Svensson, Svensson” hade kanske inte så fel ändå, i sitt karikerade försvar av sitt yrke.
Tillsynen har varit usel, på den punkten har Eriksson rätt. I framtiden måste densamma inte bara bli bättre, straff i form av böter måste aktualiseras när Postnord inte sköter sig. Även om det i och för sig är bra för konkurrensen, har misskötseln samtidigt inneburit att andra budföretagit tagit för sig på den expanderande marknaden för paket. Det glömmer man gärna bort i debatten. Samtidigt som breven blivit färre, har internetförsäljning resulterat i fler paket.
Bostadsministern har gjort vad han kan. Nu är det dags att gå vidare. Och måla postbilarna gula igen.