Polens premiärminister Donald Tusk.
På onsdagen träffade statsminister Ulf Kristersson sina nordiska och baltiska kollegor – samt Polens premiärminister Donald Tusk – på Harpsund. Någon ursäkt för en god middag nära vänner emellan var det emellertid inte fråga om. Istället handlade mötet (vars detaljer naturligtvis inte är kända) först och främst om att Trump-säkra Europa i allmänhet och Nordeuropa i synnerhet.
Så märklig är situationen att samtidigt som säkerhet – genom vår (och Finlands) Nato-medlemskap – på många sätt är större än någonsin, så står vi samtidigt inför en situation som på många sätt är osäkrare än tidigare. Det beror först och främst naturligtvis på den aggressiva ryska utrikespolitiken. Men också på grund av att den lynnige populisten Donald Trump åter valts till amerikansk president.
Vissa fruktar att Trump rentav ska göra verklighet av sitt tidigare hot om att lämna Nato. Andra menar att detta är överdrivna farhågor och att Trump – ställd inför utrikespolitikens kärva realiteter – åtminstone av praktiska skäl kommer att välja en enklare väg. Saken är förstås att vi inte riktigt vet vad vi kan vänta oss, i synnerhet som Trump tidigare gett exempel på politisk ombytlighet. Under alla omständigheter kan vi förvänta oss minskat amerikanskt intresse för vår kontinent, oavsett om detta avspeglar utrikespolitisk omprioritering – med större fokus på Stilla havs-området – eller Trumps omvittnade oförmåga att behålla fokus i komplicerade politiska frågor.
För Ukraina har inte bara den existerande ryska, utan i värsta fall också den potentiella amerikanska, utrikespolitiken rent existentiella kvaliteter. Även en försiktig analys pekar på att Trump kommer att avbryta all ekonomisk och militär hjälp till Ukraina. En stor kostym att fylla för europeiska Nato- och EU-länder – i synnerhet med utsikten till ett parallellt handelskrig mellan USA och EU, i den stund Trump realiserar de höga tullar han utlovat under valrörelsen.
Det finns många skäl till varför vi bör hjälpa Ukraina så långt som möjligt och inte bara för nationens egen skull. Ukrainas öde kan få stor betydelse för europeiska länder långt längre västerut. Ett militärt segerrikt Ryssland kan utgöra ett helt annat hot än ett militärt stukat.
Alldeles oavsett utgång måste emellertid den svenska säkerhetspolitiken ta höjd för alla eventualiteter. Man kan då säga att Ukraina ligger i vårt säkerhetspolitiska närområdes förlängning. Detta närområde är naturligtvis Östersjö-området.
Östersjön har alltid varit av central betydelse för svensk säkerhetspolitik. Ända sedan vikingarnas dagar. Och under kalla kriget var det här vårt front gentemot östblocket gick.
I dag är situationen på många sätt bättre än då. Även om en upprustning pågår är Ryssland, konventionellt sett, svagare än Sovjetunionen – och saknar dessutom sina östeuropeiska satellitstater. De baltiska nationerna är fria och skapar därigenom ytterligare ett buffert österut.
Samtidigt är Sverige rent militärt mycket svagare än under det kalla kriget. Vår återrustning har bara inletts och påvisar hittills en fortsatt obalans mellan politiska önskemål och ekonomisk tilldelning. Inte minst gäller det flottstridskrafterna.
Med alla nordiska länder tryggt inom Nato ökar dock möjligheterna till strategisk samordning. För vår egen skull är det viktigt att också de baltiska nationernas trygghet garanteras inom denna sfär. Fast inte heller det räcker. Ytterligare två östersjöstater är av stor betydelse: Tyskland och Polen.
Tyskland lider just nu av stora inrikespolitiska motsättningar, en svag regering och ett väntande nyval. Medan Polen tack och lov är berett att spela en säkerhetspolitisk roll i vår del av Europa.
Här finns utomordentliga möjligheter till ett långsiktigt säkerhetspolitiskt samarbete, som inte får slarvas bort. Tillsammans kan Polen och ett återrustat Sverige skapa en stark barriär mot rysk expansionism i Östersjöområdet. Redan nu finns det polska önskemål om gemensam marin patrullering. Dessa önskemål bör vi välvilligt tillmötesgå.
För att kunna förverkliga drömmen om Östersjön som ett fredens hav – paradoxalt nog ursprungligen en sovjetisk propagandalögn från det kalla kriget – bör vi följa en gammal (också paradoxal) devis. Ci vis pacem para bellum. Om du vill ha fred, förberedd dig för krig.