"Kan du spela dataspel kan du skjuta Robot 57!" Johan, som av säkerhetsskäl helst inte vill se sitt efternamn i tryck, vet vad han talar om. Han tjänstgör som vapeninstruktör i Ukraina, på bland annat just den svenskkonstruerade Robot 57/NLAW, som blivit en sådan succé mot ryskt pansar. Ett enkelt vapen att använda, enligt Johan. Men annars är vardagen allt annat än ett dataspel.
"Det är verkligen mycket som första världskriget och artilleribeskjutningen går det aldrig att vänja sig vid. 98 procent av de ukrainska förlusterna i Bachmut orsakas av ryskt artilleri. Ibland är beskjutningen så intensiv att man inte längre hör de enskilda smällarna. Allting förvandlas till ett enda dån" säger Johan.
Folkets hus i Årsta, södra Stockholm är närapå fullsatt. Vi lyssnar på Johan, som var löjtnant i Hemvärnet, släppte allt och åkte ner för att strida för Ukraina förra sommaren. Sedan dess har han tillbringat mycket tid vid flera fronter. Äntligen får vi som åhörare en ofiltrerad direktrapport från krigets verklighet.
De ryska övergreppen är om möjligt än värre än vad vid tidigare läst oss till. Vissa ryska förband är kort sagt usla på alla sätt och vis. Fast enligt Johan finns det också förband av mycket hög kvalitet. Dessutom stämmer inte uppgifterna om att ryssarna håller på att tömma sina förråd. Jämsides med uråldrig artilleriammunition dyker det numera allt oftare upp nytillverkade granater.
De ryska förbanden sitter emellertid fast i förlegat sovjettänkande. En soldat ska lyda, men helst inte tänka själv över huvud taget. Till skillnad från i Sverige där både meniga och lägre befäl uppmuntras att ta egna initiativ.
Tyvärr gäller det sovjettänkandet ibland också den ukrainska försvarsmakten. Johan berättar att hans arbete inte bara bestått av vapenutbildning, utan också att bygga upp modern uppdragstaktik inom förbanden.
Den ukrainska ammunitionsbristen är ju numera välkänd, fast problemen återfinns på flera håll. Ofta måste de enskilda soldaterna till exempel själva skaffa sin egen utrustning.
Den ryska krigsförmågan är alltså långt ifrån på upphällningen, men kan Ryssland då hota andra grannländer – rentav Sverige? "Nej" – säger Joakim von Braun" – "åtminstone de närmaste åren har man inte förmåga till några större aktioner mot Sverige." Likväl finns det ett ryskt hot. Av annan typ.
Vi talar naturligtvis om risken för underminerande verksamheter, allt från cyberattacker till fysiska sabotage mot framför allt infrastruktur. Framför allt påminner von Braun om hur utsatt Gotland är. Det räcker att slå ut elledningarna till fastlandet för att ställa till med enorma problem för Gotland.
Joakim von Braun vet vad han talar om i sitt föredrag i Årsta Folkets hus. Han har tidigare arbetat för såväl Säpo som vad i dag är KSI (Kontoret för särskild inhämtning) inom den militära underrättelsetjänsten Must. I dag oroar han sig bland annat för att vi inte tar inte tar i tillräckligt mot antalet underrättelseofficerare på ryska ambassaden. "Annat var det på Tore Forsbergs tid [chef för Säpos kontraspionage på 80-talet]. Då utvisade vi i snitt tre personer om året."
Ett annat problem von Braun adresserar är hur de så kallade illegalisterna – det vill säga personer som har civila yrken, men i praktiken är spioner – ökat: "Det avslöjades fler illegalister i Europa 2022 än någonsin tidigare." Eftersom det numera bor ganska många rysktalande i Sverige varnar von Braun för att det i denna grupp kan finnas illegalister, som i så fall har lättare att gömma sig för spionjägarna än tidigare.
Och förberedelser för framtida större sabotage (eller något värre) kan redan ha inletts. Joakim von Braun jämför med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979, som började förberedas på plats hela nio månader före interventionen, ja till och med innan Kreml fattat definitivt beslut i frågan.
Vad Ryssland eventuellt gör redan i dag är en fråga att ställa sig, även om vi redan ju vet att det finns ett överhängande cyberhot mot Sverige. Mycket kan nog också hänga på vad som händer i Ukraina. Och uppmärksamheten i det svenska civilsamhället.
Härvidlag är det glädjande med all den vilja att hjälpa våra ukrainska vänner som finns. Den välbesökta föredragskvällen i Folkets hus anordnades till exempel av föreningen Aid For Ukraine Sweden (finns på Facebook). Egentligen inte ens en organisation, utan ett familjesamarbete med grannar och bekanta – som är helt beroende av frivilliga bidrag för att kunna genomföra sina hjälpsändningar. Att just sådan sändningar ofta är de som gör störst nytta plats var också något instruktören Johan med visst eftertryck påpekade.