Behöver Europa sina egna kärnvapen?

Den kärnvapenbärande franska atomubåten Le Téméraire.
Den kärnvapenbärande franska atomubåten Le Téméraire.

På kontinenten förs numera seriösa diskussioner om man kan ersätta det amerikanska kärnvapenparaplyet om det värsta skulle inträffa.

Ledarkrönika 9 februari 2024 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Gjorde Sverige fel som inte anskaffade egna kärnvapen under det kalla kriget? Frågan förefaller retorisk, på gränsen till idiotisk. Och dessutom historiskt överspelad i vilket fall som helst.

Åtminstone var så fallet fram till ganska nyligen. Nu tycks däremot många inarbetade sanningar gå att ifrågasätta. Sålunda påtalade Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer – från landets miljöparti – nyligen behovet av en egen europeisk vedergällningsförmåga. Inklusive kärnvapen.

Allt började egentligen när Donald Trump besökte Världsekonomiskt forum i Davos för fyra år sedan. "Du måste förstå att vi aldrig kommer att hjälpa er om Europa angrips, och förresten så är Nato dött och vi kommer att lämna Nato" hävdade den dåvarande amerikanska presidenten i ett möte med bland andra EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Detta var inte en nybakad president, utan en Trump som suttit på sin post nästan en hel mandatperiod. Visst uttrycker han sig ofta slarvigt, men att Trump tog upp frågan säger en del om att han egentligen aldrig övergett sina extremisolationistiska övertygelser. Om han åter skulle väljas till president är det möjligt att han än en gång börjar ventilera frågan om att lämna Europa åt sitt öde.

undefined
Kommer USA att dra sig tillbaka från Europa om Donald Trump åter blir president?

Det otänkbara skulle plötsligen riskera att bli en realitet och därmed bör också de till synes omöjliga frågorna ställas. Till exempel huruvida Europa behöver egna kärnvapen.

De finns förvisso, åtminstone i fransk och brittisk form. Frankrike har nästan 300 kärnstridsspetsar och Storbritannien nästan lika många. Fast dessa har inget med Europa eller EU i stort att göra, utan är en del av respektive staters nationella försvar. Det var inte länge sedan som exempelvis den franske presidenten Emmanuel Macron var tydlig nog med att eventuell användning bara skulle aktualiseras i den händelse specifikt franska intressen hotades.

Fast skulle då inte ett atomvapenhot mot exempelvis Frankrikes grannländer vara tillräckligt för att vara ett hot mot också franska intressen? Kanske, men varken Macron eller andra vill gärna spekulera i de eventuella möjligheterna. Åtminstone inte offentligt.

Den allmäneuropeiska regeln under hela efterkrigstiden har dock varit att Förenta Staterna bär det självklara huvudansvaret för kontinentens kärnvapenparaply. Ett sovjetiskt (eller numera ryskt) anfall med atomvapen på någon av Natos medlemsstater skulle närmast per automatik utlösa ett amerikansk kärnvapensvar.

undefined
Charles de Gaulle, här tillsammans med Richard Nixon, ansåg att Frankrikes säkerhet krävde egna kärnvapen.

Men går det att lita på den amerikanska solidariteten? Under 80-talet prövades densamma av Moskva, genom utplaceringen av kärnvapenbärande sovjetiska SS 20-missiler. Dessa medeldistansmissiler utgjorde nämligen inte något direkt hot mot USA, men tack och lov föll Vita huset inte i den sovjetiska fällan. Utplaceringen av motsvarande amerikanska Pershing-missiler möttes av protester från den västeuropeiska fredsrörelsen, men bidrog i själva verket till att terrorbalansen kunde vidmakthållas.

Den gången spelade Tysklands förbundskansler Helmut Schmidt en viktig roll, nationens relativt pacifistiska inriktning till trots. Och kanske är det i detta ljus man kan se också Fischers överraskande utspel. Det handlar helt enkelt om gammal hederlig realpolitik.

Vissa menar att det först och främst hänger på just Tyskland att realisera ett europeiskt kärnvapenprogram, andra menar att planerna i själva verket är helt orealistiska. Lika orealistiska som om någon skulle föreslå att också Sverige skulle kunna ingå i ett sådant program.

Eller?

undefined
Här i Marviken skulle det produceras plutonium till det svenska kärnvapenprogrammet.

Som bekant fanns det en gång i tiden långt gångna planer också på svenska kärnvapen och plutoniumet till de svenska atombomberna skulle produceras i Marvikens kraftverk. Egentligen en ganska logisk följd av den neutralitetspolitik vi nu håller på att överge. Fast också något som vi slapp realisera. För den främsta anledningen till att vi aldrig skaffa några missiler var förstås att också vi – som stod utanför Nato – fick plats under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Vår blotta geografi gjorde oss alltför för viktiga för att ignorera i Washington i händelse av sovjetiska kärnvapenhot.

Till skillnad från alla tidigare amerikanska presidenter tycks den förre (och i värsta fall kommande) presidenten däremot helt renons på rimliga geopolitiska överväganden. Därför har den tidigare oönskade frågan om det eventuella behovet av egna europeiska kärnvapen plötsligen blivit mer än blott rent hypotetisk. Och Sverige – som tidigare var alliansfritt men ändå kunde lita på ett amerikanskt atomvapenskydd – är nu på väg in i Nato, samtidigt som detta skydd inte längre kan tas för givet.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa