Många utländska journalister kommer bara till Lviv längst i väster, helt enkelt eftersom de inte vågar åka längre in i krigets Ukraina (och det kan man ju i och för sig förstå). Fast inte heller Lviv är någon trygg plats, utan har utsatts för flera missilangrepp – senast i morse. En eller flera kryssningsrobotar träffade då byggnader vid stadens största flygplats. Även om skadorna var relativt begränsade är händelsen en påminnelse om det inte finns några trygga zoner i Ukraina, varken för reportrar eller flyktingar.
Flygplatser kan i och för sig vara legitima militära mål, fast missilattacken ingår ändå i ett mönster av ryska flyganfall i brist på andra militära framgångar. Det är därför inte bara norra Kyiv, utan också Charkiv och framför allt Mariupol med flera städer utsätts för ständiga terrorbombningar.
På markplanet går det sämre. Den storoffensiv som svenska riksmedier förutspått i dagar och snart veckor lyser fortfarande med sin frånvaro och man kan fråga sig om det bara beror på ryska försök till omgruppering.
Istället har Ukraina lyckats genomföra vissa motoffensiver, bland annat vid Mykolajiv, varför de ryska försöken att framrycka västerut mot Odesa längs kusten har misslyckats. Några seriösa landstigningsförsök har heller inte gjorts och just nu får man faktiskt intryck av att den ryska krigsmakten först och främst försöker undvika ytterligare förluster.
Till råga på allt för Moskva lyser också de belarusiska hjälptrupperna med sin frånvaro. Trots upprepade löften från diktatorn Alexander Lukasjenko kommer man inte till skott, vilket åtminstone delvis måste tolkas politiskt. Nog för att ukrainarna kommer att försöka slå tillbaka varje ytterligare fientlig offensiv från norr, men över gränsen skulle nog till och med Belarus armé kunna ta sig.
Däremot är det inte säkert att soldaterna vill. Eller rättare sagt, vi vet snarast att de inte vill. Dessutom har eventuella desertörer hela befolkningen bakom sig. Till skillnad från i Ryssland – där attityderna är mer blandade – finns det ett kompakt motstånd mot kriget bland folk i gemen.
Det vet förstås Lukasjenko också. Ett verkligt inträde i kriget skulle kunna leda till ordervägran ändå upp på högsta befälsnivå. I värsta (det vill säga egentligen bästa) fall skulle han ha en väpnad revolution på halsen.
Alltså förhalar han processen. En konstform han faktiskt behärskat skickligt i allehanda frågor under många år och som för tanken till den spanske diktatorn Francisco Francos förhalningsstrategi under andra världskriget (Spanien skickade ett mindre antal fanatiska fascister till östfronten, men gick aldrig med kriget på Tysklands sida).
Man bör inte övertolka dessa signaler, för sedan Lukasjenko brutalt slog ned de demokratiska protesterna för två år sedan har diktatorn visat sitt rätta grymma ansikte. Samtidigt som det alltså, eventuellt, är så att Lukasjenko försöker dubbelspela. I teorin Vladimir Putins bäste, för att inte säga ende, allierade. I praktiken en högst motvillig hjälpande hand till kollegan i Moskva.
Det kan ge västdemokratierna vissa möjligheter. Går det att slå in en kil mellan Belarus och Ryssland? Helt omöjligt är det faktiskt inte, för medan Lukasjenko tidigare lutat sig mot Putin har de två aldrig dragit riktigt jämnt och nu är kopplingarna österut mest en belastning i Minsk.
Hittills har Belarus i princip drabbats av samma västliga sanktioner som Ryssland, men i fortsättningen finns det måhända anledning att vara något mera givmild mot Minsk. Inte för att Lukasjenko på något sätt förtjänar det, utan för att en sådan politik i bästa fall skulle försvaga banden till Moskva. Inte för att belarusierna nödvändigtvis får det bättre, men de skulle åtminstone slippa de värsta ekonomiska effekterna och därtill skulle risken för krig med Ukraina minska. Det är visserligen bra otrevligt att, om än aldrig så indirekt, stärka Lukasjenkos ställning, men i kalkylen får man också väga in Belarus faktiska självständighet över tid och därtill skulle det finnas skäl för diktatorn i Minsk att åtminstone inte skärpa den inhemska repressionen ytterligare.
I sammanhanget är det förstås nödvändigt att se upp så att mildare sanktioner mot Belarus inte utnyttjas som kryphål av exempelvis Kremlkontrollerade företag. Däremot kan man till exempel tänka sig mildare idrottsliga eller kulturella sanktioner. Ibland är det nödvändigt att hålla god min i elakt spel och för närvarande är allt som isolerar Putin av godo. Även om det innebär att le förbindligt också mot en diktator som Lukasjenko.
Слава Україні! Героям слава!