Försvarsmaktsövning Aurora 17 har avslutats. Vad jag förstår vann vi ”kriget”! Fast viktigare är att Sverige för första gången sedan början på 90-talet förmått genomföra en riktig storövning. Tyvärr med en mycket beklagansvärd tågolycka, men annars utan större missöden.
Som inbäddad i hemvärnsförband tappar man emellertid kontakten med omvärlden. Till och med nyheten om P18:s återuppståndelse på Gotland missade jag. Ett bra beslut, även om ett regemente måste fyllas med både soldater och materiel också.
För försvaret handlar mycket om att återta förlorad terräng. Under den påstått eviga fredens 90-tal förföll försvaret, därefter gällde anpassning nedåt. Vad skulle man förresten med ett försvar till över huvud taget? Jo, kanske till utlandsmissioner. Sverige skulle försvaras från Kabul.
Missförstå mig inte. Jag anser att att dessa utlandsmissioner inte bara är berättigade i sig själva, utan också har säkerhetspolitisk betydelse för Sverige. Dessutom innebär utlandstjänsten ett enormt kunskapstillskott. Jag träffade själv under övningen flera personer som tidigare tjänstgjort utomlands, både militärt och civilt.
Det ena utesluter emellertid inte det andra. Det var rätt att satsa på utlandsuppdragen, men fel att samtidigt avrusta stora delar av vårt eget land. En kontrollerad nedrustning hade varit rimlig givet de utrikespolitiska förutsättningarna på 90-talet. Men inte den aningslösa reträtten – vilken till råga på allt bedrevs med viss eftersläpning i förhållande till omvärldsutvecklingen.
Nu måste mycket som gått förlorat återskapas. Det handlar om materiell återställning, till ibland stora kostnader. Men också kunskapsmässigt återtagande. Flera högre befäl jag träffar medger att försvarsmaktsövningen på sätt och vis inte är så anmärkningsvärd. Förr övade man av och till på liknande sätt. Rutinförfarande byggt på erfarenheter som i dag delvis gått förlorade och därför måste återvinnas.
Ändå är modet gott, inte minst bland ”vanliga” soldater. Under hela övningen hör jag inget av det knorrande en annan emellanåt upplevde som värnpliktig och repgubbe på tiden det begav. I ett reportage om Aurora i (tror jag det var) Dagens Nyheter, läste jag om några amerikanska marinkårssoldater som gnällde över vädret och packningen. Det är möjligt att amerikanerna kan kosta på sig att gnissla. En svensk tiger.
Den utländska närvaron är förstås en nyhet jämfört med förr. Själv kom jag visserligen inte längre än besökande finska helikoptrar, men många nationer var representerade. Och inte bara USA, jag förstår inte denna amerikanska fixering i medierna.
En annan nyhet är förstås Hemvärnet – ”Försvarsmaktens ryggrad” enligt fanjunkare Helmer Valhjalt från Söderköping. Namnet Hemvärnet är detsamma, men förbanden i praktiken helt annorlunda. Där kan man tala om utveckling istället för reträtt det senaste kvartsseklet! Så vitt jag kan bedöma är dagens hemvärn att jämföra med reguljära lätta infanteriförband, som successivt tillförs ny utrustning. Nu är till exempel granatkastare på gång.
Det talades mycket om protester mot Aurora innan övningen drog igång, men av dessa såg jag just ingenting. I själva verket förefaller allmänheten ha uppskattat den nygamla militära närvaron i vardagen. På Vikbolandet fick hemvärnssoldater en dag en glad överraskning från närboende i form av fyra sockerkakor, en stor skål godis och ett anonymt meddelande med texten ”till hjältarna på Aurora”!
I dag utgör Hemvärnet i praktiken nästan halva Försvarsmakten och spelar en allt viktigare roll. Det ställer större krav på personalen, inte minst fysiskt. Och ändå. Det är tack vare att de gamla hemvärnsgubbarna som vi har något hemvärn över huvud taget i dag. Hade inte de hållit ut, hade säkert Hemvärnet skattat åt förgängelsen för länge sedan. Skänk också dem en tanke.