Fel att degradera befäl av byråkratiska skäl

Bland de officerare som nu riskerar degradering finns också personer som riskerat livet i utlandstjänst. (Personerna på bilden har inget samband med artikeln.)
Bland de officerare som nu riskerar degradering finns också personer som riskerat livet i utlandstjänst. (Personerna på bilden har inget samband med artikeln.)

Det nya befälssystemet innebär att vissa officerare kommer att degraderas, trots fläckfri tjänstgöring under många år.

Ledarkrönika 19 december 2023 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kronans kaka är liten, men trygg. Så lät det förr, i synnerhet bland stamanställda befäl. Officerslönen var inte så stor, men den som skötte sig kunde räkna med många trygga tjänsteår. Förr fanns också den berömda fullmakten, som erbjöd full anställningsgaranti för den med lång och fläckfri tjänstgöring.

Sedan kom som bekant nedrustningen efter kalla kriget. Många lämnade Försvarsmakten med bitterhet i bröstet, andra hankade sig kvar trots besvärliga förutsättningar och många flyttar i samband med förbandsnedläggningar.

Fast det har svängt igen. Numera växer försvaret så det knakar. Problemet är inte övertalighet, utan personalbrist.

I det läget väljer Försvarsmakten att göra livet surt för många av de som uppburit det bantade försvaret under decennier.

I Svenska Dagbladet intervjuas kaptenen Jonas Larsson på I19 i Boden. Bakom sig har Larsson en lång militär karriär, han har faktiskt varit kapten i 25 år. Fast inte mycket längre.

Larsson ska nämligen degraderas, även om det med modern byråkratisvenska naturligtvis inte kallas så. Istället kallas det att byta personalkategori. I praktiken är det emellertid just fråga om en degradering. Larsson hade fått byta från kapten till den lägre graden som fanjunkare, om det inte varit så att han valt att ta avsked istället.

Därmed förlorar Försvarsmakten en officer med lång yrkeserfarenhet och personalbristen förvärras ytterligare något. Larsson är dessutom inte ensam. Nästan 2000 officerare berörs av den nya så kallade trebefälsordningen. Det motsvarar ungefär tjugo procent av hela officerskåren. Många torde säga upp sig, andra knyter näven i fickan. Det är inte lätt att byta karriär sent i yrkeslivet. Bittert är det för alla.

Bakgrunden är att alla officerare numera ska ha motsvarande akademisk utbildning. Problemet – som egentligen kanske inte är något problem – är de huvudsakligen lite äldre officerare som saknar den nya treåriga akademiska officersutbildningen. De ska istället "omgaloneras" till specialistofficerare. Eller underofficerare som vi sade förr, fast nyspråket biter har tydligen bitit sig fast inom försvaret.

I många fall handlar det visserligen om just specialistjänster, i andra fall får de officerare som ska degraderas i praktiken behålla sina nuvarande tjänster och i åter andra få nya arbetsuppgifter. Försvarsmakten försöker egentligen inte göra sig av med folk, det har man under alla omständigheter inte råd med. Däremot handlar frågan mycket om hur en arbetsgivare behandlar sina gamla trotjänare – i synnerhet när det handlar om en så specifik arbetsgivare som försvaret.

Befälsordningen har stor betydelse inom vilken försvarsmakt som helst, likaså har tjänsteår och erfarenhet betydelse. Det var också därför den gamla underofficersordningen reformerades på 70-talet och vi 1983 fick ett helt enhetligt befälssystem. Det avspeglade ett modernare och mer egalitärt samhälle, där meritokratiska principer tillmättes långt större vikt än "rätt" klassbakgrund. Vi slapp situationer där nybakade officerare stod över erfarna underofficerare i rang.

Den gången blev fanjunkarna kaptener. Nu blir kaptenerna fanjunkare. Man förstår om de är förbannade.

Officersförbundet driver också frågan för nästan 400 medlemmars skull. Facket anser att man inte kan tvinga officerare att byta personalkategori enligt tjänsteavtal. Oavsett utgång borde emellertid Försvarsmakten dra tillbaka den faktiska degraderingen av så många befäl.

Det finns i och för sig skäl i sig att införa kategorin specialistofficerare. Det helt enhetliga befälssystemet har nämligen inte varit entydigt lyckligt. Rätt genomförd behöver reformen inte heller leda till någon nygammal indelning på i praktiken ofta klassmässiga grunder.

Men varför degradera äldre befäl med lång och trogen tjänst bakom sig? Varför inte istället införa systemet rullande och låta de aktuella personer som är officerare få förbli just det – med rätt antal stjärnor på kragspegeln – fram till pensionen? Varför skyller man på Nato-anpassning, när en dylik rullande reform garanterat inte skulle möta det minsta motstånd på organisationens huvudkontor i Bryssel? Och vilka signaler sänder agerandet ut till nya aspiranter? Att man aldrig riktigt kan lita på att försvaret står bakom en när det verkligen gäller?

Dagordern borde vara enkel: Gör om, gör rätt!


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa