Är detta det nya normala, den nya vardagen? I olika varianter ställs frågan efter det senaste terrordådet i London, som i skrivande stund kostat sju människor livet (exklusive de tre gärningsmännen). Närmare 50 personer har skadats, många svårt.
På ett sätt är svaret ja – det är verkligen den nya vardagen. På ett annat sätt får vi verkligen hoppas att så inte är fallet. Ty människor i gemen kommer i längden inte att acceptera en vardag där personer mördas slumpvis på öppen gata. Skulle vi ens närma oss ett sådant tillstånd, riskerar det att få fruktansvärda konsekvenser.
Redan i dag kan muslimer i såväl Storbritannien som Sverige och andra länder förtälja, hur de känner sig misstänkliggjorda – åtminstone i den stund de inte förmår att omärkligt smälta in bland övriga invånare. Den misstänksamheten är förstås förkastlig, fast samtidigt psykologiskt möjlig att förklara. Rädslan kan ta sig irrationella uttryck, samtidigt som denna rädsla på något sätt måste kanaliseras.
Vilka offentliga reaktioner har vi då hittills sett? Avståndstagande och fördömande, naturligtvis. Diverse variationer av påståendet ”nu får det vara nog”. Svenska politiker är varken bättre eller sämre än många andra, men såväl Stefan Löfven som utrikesminister Margot Wallström (S) förtjänar beröm för sin retorik. Löfven konstaterar att ”vi måste besegra terrorismen” och Wallström att terrorismen ”måste utrotas”.
Därtill riskerar vi emellertid sedvanligt lite grötmyndiga påpekanden. Om att vi inte får låta terroristerna förstöra våra liv. Att vi måste fortsätta leva som vanligt. Samt att vår kärlek är större än deras hat, att det är nu vi måste hålla samman och ställa upp för varandra, etcetera.
Allt är välmenat och i grunden gott. Inte minst kärleksbudskapet, som omfamnar många men avvisar få. I längden vet vi ju vad som är det goda och vi får inte kosta på oss att avvika från den rätta kursen ens när stormarna rasar som svårast.
Fast det är samtidigt problematiska budskap. Lätta att uttala, men svåra att leva upp till. De riskerar dessutom att ge intryck av både handlingsförlamning och hyckleri, i den stund terrorismen fortgår med oförminskad styrka.
I den bästa av världar omfamnar vi också de värsta av syndare. I denna världen vet vi emellertid att det inte är kärlek till våldsverkarna som stoppar terroristerna i deras smutsiga värv. Utan polisens kulor. Det ena behöver faktiskt inte motsäga det andra. Men det kommer en dag då människor kräver mer än aldrig så många blomsterberg och tecknade hjärtan.
Det är naturligtvis av viss psykologisk betydelse att förstå terrorismens grunder, på såväl individuell som kollektiv nivå. Samtidigt är detta varken tillräckligt eller avgörande i kriget mot den jihadistiska terrorismen.
En historisk analogi kan vara nyttig. Visst hade det kanske gått att stoppa en del frivilliga svenskar som anslöt sig till Waffen SS under andra världskriget, om man bättre förstått bevekelsegrunderna. Fast oavsett om så varit fallet eller inte, hade dylika åtgärder haft marginell betydelse. Det var döden i form av amerikanska, brittiska och sovjetiska soldater som stoppade den tidens terrorister.
Människor i gemen har nog beredskap för en både lång och på alla sätt och vis besvärlig kamp mot terrorismen, i den stund de finner åtgärderna relevanta och effektiva. Naturligtvis kommer vår vardag att påverkas och så har redan skett. Det är emellertid en sak att stålsätta sig, en annan att låtsas som det regnar.
Allt för klena resultat i kampen mot terrorismen riskerar att undergräva dagens demokratiska ideal och göda mer auktoritära lösningar. Det gå heller inte att utesluta risken för att människor försöker ta lagen i egna händer, i värsta fall med veritabla pogromer mot fullkomligt oskyldiga till följd.
Låter det osannolikt? För några år sedan hade dagens terror i vardagen framstått som lika osannolik.