Enligt uppgift ska Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj gett Mariupol rätt att kapitulera. Situationen är ungefär så hopplös som den kan bli, eftersom det inte finns möjligheter att förstärka de egna trupperna, som vid det här laget inte bara är decimerade och fysiskt utmattade, utan också lider stor brist på ammunition. Trots att det går trögt för de ryska styrkorna, är det förmodligen bara en tidsfråga innan staden faller i vilket fall som helst.
Ändå vägrar Mariupol kapitulera. Och man kan förstå varför. Dels binder försvaret av Mariupol stora ryska styrkor. Dels vill man, paradoxalt nog av humanitära skäl, undvika en kapitulation så länge det fortfarande finns en gnutta hopp om att kunna hålla ut.
Många fruktar allt från mord på kapitulerande soldater (liksom civila) till massvåldtäkter och fördrivning av de som överlevt blodbadet i Mariupol till olika delar av Ryssland. Lågt räknat har över 10.000 människor redan fördrivits till Ryssland och det cirkulerar uppgifter om att de berövas sina pass – vilket gör att de inte automatiskt kan återvända ens efter en fred mellan Ryssland och Ukraina.
Spåren förskräcker. Försöken att evakuera delar civilbefolkningen via så kallade säkra korridorer har ofta misslyckats, på grund av rysk beskjutning och på motsvarande sätt har det varit svårt att föra in förnödenheter i staden.
Fast det borde finnas ett sätt att undsätta Mariupol. FN borde förhandla fram ett lokalt eld upphör, varefter världsorganisationen skulle kunna erbjuda transport av civila och avväpnade soldater till andra delar av Ukraina – allt under skydd av FN-trupp från neutrala länder.
En sådan operation är svår att genomföra, i synnerhet givet den akuta situationen, men alls inte omöjlig och inte nödvändigtvis heller något som de stridande kontrahenterna skulle motsätta sig. Ukraina skulle rädda sin befolkning (det finns fortfarande över 100.000 civila i den belägrade staden) och Ryssland skulle besparas den förmodligen kostsamma mödan att inta precis hela staden genom strid.
Fast som alla förstår så kommer det inte att bli något. Svaret på frågan varför är emellertid varken Ukraina eller Ryssland. Utan FN:s generalsekreterare António Guterres.
Under inte bara själva kriget, utan också under förspelet har Guterres givit exempel på en till och med för FN-förhållanden anmärkningsvärt blek insats. Det må vara att FN:s säkerhetsråd är blockerat genom Rysslands (och Kinas) veto, men det innebär inte alla möjligheter till insatser är uttömda, eller för den delen att situationen på något sätt skulle vara ny.
Under Kuba-krisen var också säkerhetsrådet blockerat, men den dåvarande generalsekreterare U Thant gjorde ändå ett styvt arbete som förhandlare, under dåliga förutsättningar. Det var inte främst Thants förtjänst att ett världskrig gick att undvika, men hans insats bidrog och har ofta underskattats i historieskrivningen.
Guterres försöker vara överallt samtidigt, utom där han verkligen behövs – det vill säga Ukraina. Visst fördömer han kriget och visst kräver han omedelbara förhandlingar, men helst vill generalsekreteraren prata om något annat. Till exempel klimatarbetet, vilket om inte annat ger uttryck för dålig förmåga att prioritera arbetsuppgifter. Man frågar sig nog inte om det går att förbättra sopsorteringen samtidigt som huset håller på att brinna ned.
Andra får försöka spela den roll Guterres borde spela, till exempel Frankrikes president Emmanuel Macron, hans turkiske kollega Recep Tayyip Erdogan och Israels premiärminister Naftali Bennett. Lika bra det kanske. Guterres ger ett så beklämmande intryck att han i värsta fall riskerar att förvärra situationen ytterligare om han blandar sig i. Inte helt olikt hur EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell aningslöst lät sig utnyttjas och förolämpas av Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov förra året.
Problemet är emellertid att Guterres svaghet både är ett resultat av och förvärrar hela FN:s svaghet som sådan. Och vad ska man med en kostsam jättebyråkrati som FN till om den inte förmår uträtta mer när det verkligen behövs?
Слава Україні! Героям слава!