Det kan bli svårt för Alexander Stubb att axla den populäre Sauli Niinistös mantel.
Det är svårt att tänka sig amerikanska presidentkandidater att dyka upp på varandras valvakor, det hade varit svårt redan före Donald Trumps entré i amerikansk politik. Fast det är nästan lika svårt att tänka sig moderata respektive socialdemokratiska partiledare att dyka upp på varandras valvakor i Sverige.
I Finland går det däremot bra, åtminstone i helgens presidentval. De två kandidaterna – Samlingspartiets Alexander Stubb och De grönas (formellt oberoende) Pekka Haavisto hade redan före valet bestämt sig för att den som vann skulle komma till förlorarens valvaka. Närapå med livet som insats, skulle man nästan kunna misstänka, fast så fungerar alltså inte finsk politik. Stämningen var förstås en smula dämpad på Haavistos valvaka, men Stubb fick ett hövligt mottagande.
Resultatet hade förmodligen blivit detsamma om valet gått i rakt motsatt riktning, fast nu blev det precis som de flesta förutspått från första början. Att Stubb skulle hålla för favorittrycket.
Att ännu en medlem från Samlingspartiet (de svenska Moderaternas systerparti) därmed får flytta ut på Talludden borde förstås glädja partimedlemmarna. Den nu avgående presidenten Sauli Niinistö kommer ju också från Samlingspartiet. Fast där tar nästan likheterna slut.
Man skulle faktiskt kunna säga att medan Niinistö var den siste av de gamla presidenterna är Stubb den förste av de nya. Hur historien skrivs vet vi visserligen inte just nu, men däremot att förutsättningarna för presidentens arbete – som främst kretsar kring utrikespolitik – har förändrats. Tydligast blir detta i relationen till Ryssland.
Hur demokratisk oförvitlig och i sin grunduppfattningar orubblig Niinistö än var, tvingades han alltid balansera sin Rysslandspolitik. Ofta försiktig och lite mångtydig, alltid syftande till en dialog. Också när motparten var värre än vanligt.
Det gäller att hålla god min i elakt spel, vilket Sauli Niinistö också gjorde i relationen med Vladimir Putin. Därför ger Nato-medlemskapet Finland större frihet.
Fast det var då det. Nu är Finland inte bara sedan många år med i EU, utan sedan snart ett år också Nato. Och då är det just det som gäller. Stubb kommer säkert att sträva efter en så god relation till Moskva som omständigheterna medger, men dessa innebär just för stunden knappast några närmare politiska relationer över huvud taget. Framför allt kommer Stubb att lägga sig vinn om att ingen ska tvivla på Finlands lojalitet inom Nato.
Som Magnus Swanljung konstaterar i en utmärkt valanalys på svenska Yle påminner egentligen Haavisto mer om Niinistö än Stubb! För det är så man som svensk- och tyvärr inte finsktalande måste bevaka finsk politik. Trots närheten är de svenska riksmediernas bevakning ofta ganska ytlig.
Presidentvalets avgörande omgång blev nu i hög utsträckning ett höger-/vänsterval, även om varken Stubb eller Haavisto står särskilt långt ut på respektive kant. Visst intresse väckte en nyhet i slutet på valrörelsen då en opinionsundersökning tycktes påvisa att många väljare hade lite svårt för Haavisto, helt enkelt eftersom han är homosexuell. Fast det avgjorde knappast valet. De motsträviga röstade inte på Haavisto i vilket fall som helst.
Tvärtom kan man säga att medan den finska vänstern ganska troget ställde upp bakom sin kandidat, var det svårare för Stubb att vinna marginalväljare. Sålunda sjönk deltagandet markant bland väljare som i första omgången röstade på Sannfinländarnas Jussi Halla-Aho eller Centerpartiets Olli Rehn. Av många väljare anses Stubb nämligen vara lite för "modern", urban och rentav liberal.
Om det fanns någon stor överraskning i det finska presidentvalet var det Sannfinländarnas Jussi Halla-Aho, som i valets första omgång fick fler röster än både Centerns och Socialdemokraternas kandidater.
Hur som helst får Finland nu sin första primärt svensktalande president sedan Gustaf Mannerheim, även om Stubb diplomatiskt nog föredrar att kalla sig tvåspråkig. Det gick naturligtvis hem i svensktalande bygder – fast bara på fastlandet. På Åland fick Haavisto över 50 procent redan i första omgången och i Mariehamn hela 61 procent i den andra. Kanske därför att han uppfattats som tydligare när det kommer till att bevara Ålands självstyre.
Liksom i många andra frågor var nyansskillnaderna små, men i brist på större motsättningar ändå avgörande i en finsk valrörelse som överlag präglades av både hyfs och saklighet. Tänk om det kunde vara lika enkelt i Sverige.