Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan har dåliga erfarenheter av Vladimir Putins opålitlighet.
Kreml försökte faktiskt, men flyganfallen mot rebellerna i Syrien var den här gången inte tillräckligt för att rädda diktaturen. Där och då hade man i Moskva redan insett vartåt det barkade och kunde bara utlova starkare stöd i den stund den syriska krigsmakten förmådde uträtta något av substans på marken. Det blev istället en självuppfyllande profetia. Precis som när USA drog tillbaka sitt stöd till regeringen i Kabul upplöstes armén i tomma intet.
Saken är förstås att Ryssland inte hade kunnat hjälpa diktatorn Bashar al-Assad ens om man önskat. Inte regimens andra allierade – Iran – heller. Ryssland är upptagen i Ukraina och Iran har ägnat mödan åt att försöka rädda Hizbollah i Libanon. Det har inte heller gått så bra.
Till sist återstod inte mer för Kreml än att rädda al-Assad personligen, liksom (förmodligen) hans familj och utvalda delar av ledargarnityret. Det hade nämligen sett illa ut som al-Assad slutat sina dagar i en lyktstolpe eller likt en annan Gaddafi fått sitt blåslagna lik uppvisat för världspressen i ett bårhus.
För Kreml är utvecklingen illa nog i sig. Genom regimens fall hotas flygbasen Chmejmim och framför allt den militära hamnen i Tartus. Densamma är Rysslands enda i Medelhavet och fyller därmed en avgörande strategisk funktion också för operationer i Afrika. Till råga på allt lär Turkiet inte tillåta att den ryska marinen flyttar sina fartyg genom Bosporen till Svarta havet.
De militära baserna – med sovjetiska rötter – har ofta framhållits som det främsta skälet till Rysslands engagemang för Syrien till att börja med. Fast än viktigare var nog stödet för regimen Assad som sådant. Inte för att Putin lär bry sig särskilt mycket av personliga skäl, utan eftersom hans agerande under den arabiska våren fick stor betydelse för den ryska trovärdigheten. Medan Syrien slets sönder av inbördeskrig kunde världens demokratier, med Barack Obamas Förenta Staternas i spetsen, inte bestämma sig för om och i så fall hur man borde stödja rebellsidan (då ännu dominerad av civiliserade krafter). Putin ställde sig däremot bestämt och uthålligt på al-Assads sida. Det ryska stödet räddade inte bara regimen, utan trängde också nästan undan det demokratiska motståndet helt och hållet.
Genom sitt agerande påvisade Putin dels sin egen pålitlighet, dels (de politiskt korrekta!) demokratiernas svaghet när det väl gällde. Rysslands inflytande ökade därmed inte bara i Mellanöstern, utan också i det så kallade nära utlandet och även i Afrika.
Fast det var då det. Efter det, i huvudsak misslyckade, storanfallet på Ukraina 2022 hade Ryssland inte längre resurser till att rädda regimen i Syrien ännu en gång. Det är inte heller första gången den ryska diplomatin misslyckas på grund av militär överansträngning i Ukraina.
I konflikten om Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan kunde Ryssland länge agera vågmästare, genom sin militära överlägsenhet men också genom det armeniska beroendet av sin mäktiga granne. Efter det andra kriget om Nagorno-Karabach för fyra år sedan räddades armenierna i regionen tillfälligt genom Rysslands inträde som "fredsbevarande" aktör. Men när kriget ånyo bröt ut förra året vågade Moskva inte en kraftmätning med det av Turkiet understödda Azerbajdzjan. Regionen erövrades därför av den senare staten, som dessutom fördrev hela den armeniska befolkningen.
Händelserna var inte bara en armenisk katastrof, utan också ett svårt nederlag för den ryska utrikespolitikens trovärdighet. Lägger man därtill nu det faktiska ryska nederlaget i Syrien, framstår Ryssland som en försvagad stormakt, på defensiven och opålitlig som potentiell allierad. Det påverkar i sin tur den politiska utvecklingen också i andra före detta sovjetrepubliker, som Moldavien och Georgien liksom exempelvis Kazakstan.
Kvar av gamla allierade står egentligen bara Belarus, men det är samtidigt en vänskap som helt baseras president Alexander Lukasjenkos maktinnehav. Även om situationen på många sätt är mycket annorlunda än i Syrien, är al-Assads öde en påminnelse också för Lukasjenko om dennes politiska dödlighet. Får belarusierna bara chansen kommer de att ta den och störta sin diktator vid första, bästa tillfälle.