Gårdagens val kan inte beskrivas som annat än en genomklappning för CDU. Med 24,1 procent gör partiet sitt sämsta resultat sedan 1949. Ett litet ljus i mörkret var valspurten mot slutet: det allra värsta scenariot med ett CDU på knappt 20 procent uteblev. Att en hel del osäkra väljare på valdagen trots allt väljer samma parti man alltid röstat på är i och för sig inget ovanligt.
Katastrofen är likväl ett faktum för både partiet och dess ledare Armin Laschet. I ljuset av Angela Merkels höga förtroendesiffror är det många som redan nu saknar ”Mutti” och hennes ledarskap. Merkels förestående avgång som kansler parat med det usla valresultatet används som intäkt för att kristdemokraterna regerades bättre under hennes ledning.
Men det kollektiva minnet är kort. Att bara fokusera på Laschets brister och hylla Merkel i syfte att förstå CDU:s nuvarande läge leder tanken fel. Det egentliga startskottet för CDU:s djupa kris började redan 2017 då partiet gjorde sitt, vid den tidpunkten, sämsta val någonsin (32,9 procent). I början av 2018 avgick en pressad Merkel som partiordförande. Det missnöje som länge funnits inom delar av partiet med Merkels ”socialdemokratisering” av CDU kom upp till ytan. Högerkandidaten Friedrich Merz förlorade ordförandestriden mot Merkels förtrogne Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) i december 2018, men blev sedan själv avpolletterad av förbundskanslern när AKK försökte gå sin egen väg. Varmed den uppslitande processen med att utse en ny ordförande började om.
Först tidigt i år kunde Armin Laschet utropa sig som ny partiordförande för att därefter utmanas om kanslerkandidaturen av Markus Söder (CSU). Utgångsläget för Laschet – med ett svagt mandat, en otydlig valplattform och en olöst konflikt mellan ”Merkelmitten” och konservativa – var redan från början dåligt. Ett illa valt skratt som fångades av kamerorna och en socialdemokrat (Olaf Scholz) som lyckades bildsätta Merkelarvet bättre än vad Laschet förmått göra bidrog till fiaskot.
Fast så enkelt är det inte heller. Laschet kan, trots allt, ändå bli förbundskansler. Får han med liberala FDP och Die Grünen är saken klar och det blir en så kallad ”Jamaica”-koalition. Paradoxalt nog kan CDU:s svaghet bli en styrka: den som är svag har enklare att svälja stoltheten i förhandlingar. CDU kan därför visa sig villiga att gå längre än SPD för att få med sig Die Grünen. Och FDP:s partiledare Christian Lindner vet att de gröna måste ombord om han ska slippa regera i en röd-grön-gul regering (”Trafikljus”). Klart är att FDP och Die Grünen är valets stora vinnare i egenskap av ”kanslermakare”.
Har vi tur vet vi hur allt slutar lagom till julafton. En sak är säker: det här kommer att ta sin tid.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.