Tiggeriet var för inte alls särskilt länge sedan en av landets hetaste politiska frågor. Från att länge ha varit ett tämligen ovanligt fenomen i Sverige, blev tiggare under 2010-talet plötsligt en nästan ofrånkomlig del av gatubilden i stora delar av landet. Tiggarna har sedan pandemin blivit färre, men särskilt i de större städerna är de skramlande muggarna utanför matbutikerna fortfarande återkommande.
Alldeles för många av dem som försörjer sig genom tiggeri lever under mycket svåra och ovärdiga förhållanden. I en gripande SVT-dokumentär från 2016 vid namn Vi kallas tiggare får tittaren bland annat lära känna Bella, som sover på en offentlig toalett. Tältläger, kojor, nedgångna byggnader och lekparker har också kommit att fungera som boplatser, vilket medfört stora sanitära utmaningar. Det är en nattsvart misär, av det slag som länge varit främmande i Sverige.
Det tycks inte heller finnas en utväg. Tiggeri leder som regel inte till arbete eller till bättre levnadsförhållanden. Risken är därför uppenbar att den som tigger inte kommer kunna sluta, och att utanförskapet bara cementeras som konsekvens.
Och som att det inte var nog så har Polismyndigheten bedömt att det flera gånger rört sig om organiserad brottslighet. Alltså ligor och aktörer som utnyttjar utsatta människor, genom utpressning, människohandel och ibland under hot om våld till att komma hit för att skramla ihop pengar.
Med allt detta på bordet är det tydligt att det tiggeri vi nu ser i Sverige inte bör tillåtas att fortsätta. Vänsterdebattörer vill gärna hävda att ett tiggeriförbud handlar om ett förakt mot de svaga. Det är givetvis en bekväm position att ta, men det ignorerar alla de faktiska problem som tiggeriet innebär.
Snarare än “fattigdomsförakt”, handlar frågan om huruvida Sverige kan acceptera att andra EU-länder viftar bort ansvaret över sin egen minoritetspolitik genom att låta deras mest utsatta hamna på svenska gator. Med följden att människor tvingas leva under vedervärdiga förhållanden, samtidigt som deras omgivning förslummas och de pengar som samlas in sannolikt till stor del hamnar i kriminellas fickor.
Det är lite tråkigt att Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen, Linda Lindberg, under pressträffen sa att det är dags för Sverige att sluta vara Europas sociala samvete. För det är att erkänna vänstern som den moraliska kraften, när det inte alls är givet att det är Tidöpartierna som bör klandras för sin bristande moral. Är det inte ett tecken på sviktande moraliskt engagemang när man är beredd att ignorera alla problem för att inta en politisk pose av snällhet? Som att de som tvingas till tiggeri bara vore en nål för debattörer och aktivister att ha i kavajslaget.
Det är ingen hållbar lösning att Sverige ska agera nödventil för de europeiska länder som inte bedriver en ansvarsfull minoritetspolitik. Det skapar snarare incitament för länderna att fortsätta på inslagen väg, och att glatt vänta på att de som far illa tvingas röra sig vidare. Trycket på främst Rumänien och Bulgarien måste öka, både hos länderna själva och från EU-håll, för att göra något åt detta problem. Men det lär inte ske om Sverige fortsätter att ha huvudet i sanden.