Mörkt som i en gruva.
Jag glömde att fråga hur fort det går, men med jämna mellanrum måste jag svälja för att det inte ska slå lock för öronen. Gruvorter bara svischar förbi på andra sidan gallret. Ändå tar det sin tid att nå bottenvåningen. Som råkar ligga 1054 meter under markytan.
Och då finns det ändå "källarvåningar" flera hundra meter längre ner.
Vi har nog alla en uppfattning om hur en gruva "bör" se ut. På den punkten riskerar emellertid just Bolidenägda Garpenbergs gruva att göra oss lite besvikna. Bilden av trånga och smutsiga gruvgångar kommer snabbt på skam. Gruvgångarna är stora, men inte alltid upplysta.
Så har man sällan heller i dessa orter – som det heter – att göra. Själva gruvbrytningen utförs nämligen på viss distans. Och är dessutom i huvudsak redan automatiserad.
En modern gruvarbetare.
I "kommandocentralen" på tusen meter sitter de moderna gruvarbetarna. I bekväma och rena lokaler, i stolar med styrdon för fordon på armstöden och flera stora skärmar framför sig.
Jag borde kanske skriva joysticks, för visst för arbetet mer tanken till dataspelsproffs än traditionellt gruvarbete! Visst förekommer det också att gruvarbetarna lämnar arbetsplatser för olika jobb ute i orterna. Men det är faktiskt undantagen. Malmbrytningen sker genom sprängning, varefter det lossprängda berget flyttas med maskiner som rör sig automatiserat enligt en förprogrammerad rutt. Lastning och lossning sköts dock manuellt, men alltså på distans.
Under själva sprängningen måste alla ta sig upp till ytan. Säkerheten är rigorös, vilket också gäller oss tillfälliga besökare. Förutom overall och hjälm får vi alla bland annat ta med oss skyddsmask och en sändare – så att man på ytan kan se vem som är nere i gruvan och var.
I ett kontrollrum ovan jord övervakas allt i den jättelika anrikningsanläggningen.
Vi, det är inbjudna från Högerpressen och Centerjournalister. Alla är nog ganska imponerade av arbetet under jord, men också anrikningsanläggningen. Där slås berget sönder, bokstavligen till småsulor och till sist sand, som med hjälp av vatten och luft separeras i koppar, zink och så vidare. Allt fraktas sedan vidare för metallframställning på annan plats.
Det är gammal hederlig tungindustri vi bjuds på! Och ändå inte riktigt. Dels för att miljötänkandet är så mycket mer omfattande än förr. Huvuddelen av vattnet i anrikningsprocessen har till exempel återvunnits.
Dels för att arbetsuppgifterna ser så mycket annorlunda ut än vad man lite fördomsfullt kanske kunde förvänta sig. Detta är högteknologiskt arbete med välbetalda jobb och goda framtidsutsikter. Hur många ungdomar vet ens att dessa jobb finns?
Jag funderar också på hur klokt det är när kommuner – däribland Norrköping – överväger att lägga ner gymnasieskolors industritekniska program. Kanske är det ekonomiskt begripligt för den enskilda kommunen, men det kan samtidigt få förödande nationella konsekvenser på sikt.
Vad jag förstår har just Boliden ganska lätt att hitta personal till exempelvis Garpenbergsgruvan. Men hur länge då och hur ser det ut på andra platser och inom andra industrier?
Därtill kommer de politiska utmaningarna, där mycket numera beslutas i Bryssel. Där torde den politiska förståelsen för gruvindustrin variera, samtidigt som miljökraven ökar. Det ena riskerar att motarbeta det andra, för som en del av den gröna omställningen är det helt nödvändigt att utöka den europeiska brytningen av olika metaller. Då behöver gruvindustrin ges bättre förutsättningar, både här hemma och på EU-nivå.
Ibland är motsättningar svårfrånkomliga och ibland är det förmodligen också svårt att kompromissa. Då blir det istället nödvändigt att prioritera. Att gruvindustrin, likt många andra tunga industrier, förblir viktig för Sveriges välstånd är uppenbart.