I den romerska republiken fanns möjligheten att vid extrema kriser, framför allt krig, utse en diktator med extraordinära maktbefogenheter. Det är därifrån ordet diktatur kommer. Men en romersk diktatur var allt annat än en modern. Diktatorn utsågs på högst ett halvår, tilläts inte bryta mot republikens hävdvunna fundament och kunde ställas till svars för sina handlingar.
Romarna visste nämligen att makt korrumperar och aldrig fick bli ett självändamål. Syftet med diktaturen var inte att underminera republiken, utan att trygga densamma.
När många europeiska länder nu infört undantagstillstånd av varierande utseende, bygger politiken på samma gammalromerska resonemang. Undantagen kan vara nödvändiga för att förhindra en hälsomässig katastrof, som i sin tur skulle riskera att underminera själva demokratin. Men dessa undantag är just det, därtill begränsade i såväl omfattning som tid.
Att däremot ge sig själv extraordinära maktbefogenheter på obegränsad tid är något annat. Det är början på en despoti. Eller som vi med modernt språkbruk skulle uttrycka det – en diktatur.
Därför kan det ungerska undantagstillståndet inte jämföras med något annat inom EU. Premiärminister Viktor Orban har inte bara gett sig själv rätten att genom dekret stifta lagar på parlamentets bekostnad, han har dessutom inte satt något slutdatum för sin egenmäktighet. Parlamentet kan visserligen upphäva undantagstillståndet, men Orban har "praktiskt" nog hemförlovat detsamma.
Den ungerska frågan har sin filosofiska sida. Vad gör man när en demokrati avvecklar sig själv? Men framför allt innebär utvecklingen en praktisk utmaning för EU. Det låter kanske inte så allvarligt, men för unionens framtid är frågan faktiskt existentiell.
EU plågas redan svårt av brexit. Fast medan brexit snarast är djupt olyckligt, är den orbanska smygdiktaturen potentiellt katastrofal. Det går att leva med ett Europa, där ett fåtal länder av olika skäl väljer att stå utanför gemenskapen i form av europeiska unionen. Men det går inte leva med samma union, om en medlemsstat (eller flera, med särskild tanke på utvecklingen i Polen) lämnar den demokratiska grundvalen.
Då talar vi nämligen inte längre om en långsiktig värdegemenskap, utan en mer eller mindre kortsiktig intressegemenskap. I grund och botten inte så annorlunda än vilka multilaterala samarbeten som helst, till exempel handelsöverenskommelser som mycket väl kan omfatta diktaturer såväl som demokratier.
I dag hade Ungern aldrig blivit insläppt i EU, inte mer än Belarus eller Ryssland. Men intressant nog har Ungern under Orban sakta rört sig i en riktning vilken härskarkollegorna Lukasjenko och Putin bara kan le igenkännande åt. I små steg har demokratin avvecklats.
Väl att lägga märke till med de andra medlemsländernas goda minne. I varje enskilt fall säkert realpolitiskt välmotiverat. Men långsiktigt en förödande politik, som med annat språkbruk fortfarande försvaras under den icke uttalade uppfattningen om fred i vår tid.
Just nu är alla upptagna med coronasmittan, men samtidigt har många länge förefallit lika handfallna inför den politiska utvecklingen som under mellankrigstiden. Jämfört med många av dåtidens diktatorer är Orban visserligen närmast en politikens b-stjärna. Men vi ser ändå i vilken riktning utvecklingen rör sig, hur demokrater agerar anpasslingar.
Och vi vet ju hur det gick under mellankrigstiden. Ända tills ett lejon i London röt ifrån.