Efter att EU äntligen lyckats enas om både budget och den så kallade räddningsfonden, är det många som fruktar att detta ska bana väg för smygfederalisering. Andra hoppas på detsamma. Men båda sidor överdriver. Däremot illustrerar samma händelser någonting helt annat, vilket visserligen inte heller det är uttryck för någon revolutionär utveckling, men däremot förvånar vissa – helt enkelt eftersom man missförstår orsakssambanden.

Tyskland har alltid företrätt en sparsam linje i europapolitiska sammanhang. Därför kom det gemensamma tyskfranska förslaget till räddningsfond som en kalldusch för tidigare finansiellt förbundna stater som Sverige och Nederländerna. Några försökte dämpa effekterna av vad man uppfattade som den orimligt kostsamma politiken. Som bekant rönte dessa försök begränsad framgång – vilket i sig är en viktig påminnelse om svårigheterna för småstater att agera med realpolitisk tyngd i storpolitiska sammanhang.

För Tysklands förbundskansler Angela Merkel är det visserligen ett politiskt problem av reell betydelse, eftersom en centralmakt som den tyska inte kan kosta på sig att ignorera en diplomatisk flank i vilket väderstreck som helst. För så förhåller det sig och det är också en avgörande geopolitisk skillnad jämfört med Frankrike.

Ibland heter det ju att EU genomför den franska politiken med tyska pengar och lite ligger det fortfarande i detta påstående, inte minst eftersom Emmanuel Macron agerar utomordentligt skickligt gentemot Tyskland. Men jämfört med situationen under tidigare franska presidenter, är det ändå uppenbart hur maktbalansen svängt över i tysk riktning. Macron fick vädja till Merkel, som valde att överge sin tidigare sparsamhet eftersom det låg i Tysklands intresse att slå vakt om den framtida sammanhållningen inom EU.

Avtalet som sådant kan man ha många åsikter om, men det är i vilket fall som helst nödvändigt att se den större bilden för att förstå det pågående skeendet. Därtill föreligger en inte obetydlig risk för kleinstaaterei (smånationalism) i en värld där USA dragit sig tillbaka medan stormaktsdiktaturerna tar för sig. Sverige befinner sig härvidlag till exempel inte längre från Ryssland än vi borde förstå utmaningen.

Därför är det utmärkt om det moderna och demokratiska Tyskland tar ett större ansvar för den allmäneuropeiska utvecklingen. Det är i Berlin den svenska diplomatin behöver förstärkas, inte i Amsterdam eller någon annanstans.