Dramatiska teatern i Mariupol är en vacker byggnad, ursprungligen byggd på 1887 och därefter varsamt renoverad på 50-talet. Fast det stämmer inte. Dramatiska teatern var en vacker byggnad. Nu finns den inte mer.
Trots att den självklart inte utgör ett militärt mål, trots att minst 500 civila sökt skydd undan bombanfall på teatern och trots att personal skrivit дети (barn) på marken som extra varning till ryskt stridsflyg eller drönare, bombades byggnaden sönder och samman. Mycket värre krigsbrott är svårt att tänka sig, fast vad är att förvänta av en krigsmakt som till och med skjuter på barnsjukhus?
Här var jag beredd att sätta punkt. En förstörd teater – denna symbol för mänsklig civilisation – och (lågt räknat) hundratals döda, varav många just barn. Fast förhoppningsvis finns det gudomlig nåd också i helvetets förgård. Som genom ett under uppges många, kanske alla, som befann sig i skyddsrummet under själva teatern ha överlevt. Det är faktiskt inget annat än ett mirakel.
Fast kriget fortgår, inte minst i det belägrade Mariupol, som långsamt mals till grus. Närmare 2500 civila har bekräftats döda, fast det verkliga antalet är förmodligen betydligt större. Kvarlevorna efter många finns kvar under raserade byggnader och statistiken släpar efter då många döda begravs i enkla massgravar. 90 procent av alla byggnader har skadats av beskjutning och i många fall raserats fullständigt.
Var det kanske därför Monstret i Moskva – Rysslands diktator Vladimir Putin – gav klartecken att bomba en teater där barn och andra civila sökte skydd? Att det inte fanns så många andra oskadade byggnader att beskjuta längre?
Själv lär Putin, likt den ynkrygg han är, gömma sig i en bunker de sibirska Altai-bergen. Så feg var inte ens Stalin.
Слава Україні! Героям слава!