Skyttegrav på västfronten, första världskriget.
Soldaterna skulle komma hem efter några veckor, därefter innan löven fallit från träden och till sist lagom till jul.
I själva verket skulle det första världskriget vara i över fyra år och många soldater skulle aldrig komma hem. En dyrköpt läxa för de som inbillade sig att snabba segrar gick att vinna med de egna krigsmakternas högteknologiska försprång.
För även om vi kanske inte tänker på det i dag var kriget verkligen utkämpat med dåtidens hypermoderna vapen. Slagskepp och ubåtar, zeppelinare och flygplan. Kulsprutor, stridsgas och eldkastare. Samt inte minst en ammunitionsproduktion som överträffade allt som världen någonsin ens anat.
Ändå fördes de flesta striderna på i synnerhet västfronten i leriga skyttegravar och till artilleriets monotona hamrande. Lika viktigt som vapen var spadar och taggtråd.
Det är lätt att se likheterna med dagens situation på Europas östfront – det till synes tröstlösa kriget i Ukraina. Till och med Ukrainas överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj erkänner detta öppet. Trots smärre ukrainska framsteg har kriget kört fast.
Eller?
Vad Zaluzjnyj egentligen säger är dels att man inte ska hoppas alltför mycket på ett stort genombrott innevarande år (det har i sin tur delvis med vädret att göra). Dels att med dagens teknologiska förutsättningar tar stridskrafterna lätt ut varandra.
Vilket ju var just vad som hände under första världskriget.
De flesta som dog gjorde det till följd av den mördande artillerielden, men slagfältets drottning var länge den tunga kulsprutan. Omöjlig att ta sig förbi, men nästan lika omöjlig att släpa med sig under snabba offensiver över ingen mans-land. Defensiven dominerade fullständigt, det rörliga kavalleriet hade helt spelat ut sin roll medan flyget gjorde stora förflyttningar svåra att genomföra utan att synas.
Är vår tids kavalleri i själva verket stridsflyget? Åtminstone är luftvärnet på ömse sidor så effektivt att flyget har svårt att verka. Och är motsvarigheten till dåtidens stridsflyg istället de nya drönarna?
Man bör vara försiktig med så direkta jämförelser. Däremot har det genom hela krigshistorien varit så att offensiv- och defensivkrafterna turats om att dominera slagfältet – också långt före modern tid. Stigbygeln gjorde en gång kavalleriet överlägset, medan medeltidens borgar tvingade fram en mer defensiv belägringskrigföring, vilken i sin tur förbyttes i ett mer offensivt uppträdande tack vare artilleriet och så vidare.
Vad som händer i Ukraina är att moderna teknologier tar ut varandra. Till exempel kräver drönarkrigföringen effektivare elektroniska motmedel. Ingen sida får övertaget, varför fysiska hinder som minor och så kallade draktänder blir av största betydelse. Ukraina har erhållit modernare materiel i form av exempelvis stridsvagnar och kanske också får stridsflyg, men den faktiska genomslagskraften på slagfältet kan diskuteras.
Som redan Lenin konstaterade är kvantitet en kvalitet i sig och på den punkten har Ryssland ett övertag vad gäller såväl artilleripjäser som ammunitionstillgång – och ett hänsynslöst utnyttjande av den egna befolkningsreserven. Men kommer det att räcka? Det är inte svårt att se likheterna mellan den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov och hans tyske kollega under en del av första världskriget, Erich von Falkenhayn. Han som satte sitt hopp till att den tyska befolkningen var större än den franska och myntade begreppet ausbluten – förblödning.
Rysslands generalstabschef Valerij Gerasimov.
Zaluzjnyj är klokare. Han behöver förvisso fler rekryter, men inte för att offras som kanonmat, utan för att möjliggöra större personalrotation längs fronten. Stridsflyg är fortfarande önskvärt, men framför allt bättre möjligheter till telekrigföring (där Ryssland intressant nog har försteg), fler drönare, effektivare minröjning och förstärkt artilleri.
Samt förstås mer ammunition. I slutändan kan kriget mycket väl avgöras av vem som har mest kulor och krut i förrådet och på den punkten är Ukraina starkt avhängig vår förmåga i Europa (och, förhoppningsvis, USA) att öka produktionen.
Ukrainas överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj.
Om dagens situation kan tyckas tröstlös må vi också, med första världskrigets som fortsatt jämförelse, minnas att skyttegravskriget bara är en historisk lärdom att dra, det finns flera. Till exempel att kriget på västfronten var rörligt 1914, men i högsta grad också 1918. Då när först Tyskland effektivt använde sig av stosstruppen för att slå mot fienden på djupet och därefter när de västallierade slog tillbaka med full kraft och stridsvagnen fick sitt militärhistoriska genombrott.
Uthållighet har varit den ryska krigsmaktens främsta egenskap så här långt. Vi får inte vara sämre.