2021 började med en lika chockerande som patetisk stormning av den amerikanska kongressen. Inte för att våldet "imponerar" på oss européer. Det saknades såväl stenkastning som molotovcocktails och vattenkanoner likväl som tårgas. Fast ändå – att ett gäng huliganer och militanta rättshaverister kunde hota den demokratiska processen, om än aldrig så tillfälligt, trodde vi aldrig skulle kunna hända där. Inte i ett USA som på många sätt varit demokratins främst lysande fyrbåk i hundra år.
Till råga på allt berodde mycket på att Donald Trump (som väl inte behöver en närmare presentation) vägrade godta valnederlaget. Som i vilken bananrepublik som helst.
Många var vi också som ställde, skulle det visa sig, alldeles för stora förhoppningar på Joe Biden. Men Bidens tal om nygammal utrikespolitik och diplomatisk renässans kom på skam redan i augusti. Trump hade krattat manegen för det hastiga amerikanska uttåget i Afghanistan, men det var Biden som genomförde det.
På sätt och vis kan man säga att det slutade som det började. Den amerikanska interventionen följde på terrorattackerna 11 september 2001 och vi minns alla bilderna av människor som kastade sig mot döden från tvillingtornen, för att undgå att bli lågornas rov. I år spreds istället bilder av människor som desperat försökte klänga sig fast på lyftande plan vid Kabuls flygplats – och lika brutalt som i New York sedan störtade mot marken.
Det kaotiska uttåget ur Afghanistan var om möjligt än mer förnedrande än det amerikanska uttåget ur Vietnam knappt ett halvsekel tidigare, det omintetgjorde det mesta som uppnåtts på tjugo år och kommer för alltid att svärta Bidens presidentskap. Samtidigt som vi åter påminns om att aldrig så stora civila framsteg riskerar att förskingras utan förmågan att försvara desamma med svärd och spjut, därtill med hövdingar som kan leda sina härskaror.
I Afghanistan flydde denna hövding, det vill säga presidenten Ashraf Ghani, när talibanerna närmade sig Kabul och gav därmed ynkryggen ett nytt ansikte.
Tyvärr är Afghanistan inte det enda exemplet på demokratiska misslyckanden under 2021, även om det i många andra fall är lättare att förstå varför diktaturens kreatur kunnat ta för sig. När de redan sitter vid makten.
I Hongkong håller kommunistregimen som bäst på att montera ned de sista resterna av demokratiskt självstyre, allt medan Peking uppträder allt hotfullare mot det demokratiska Taiwan. I samma världsdel fängslades Aung San Suu Kyi på nygammalt manér av Myanmars militärjunta, som därefter inledde en klappjakt på alla demokrater. Fast många är beredda att ta till vapen för att freda sin frihet. Juntans seger framstår som alltmer osäker.
I åter andra fall ger utvecklingen uttryck för hur redan rådande förtryck förvärras. I Belarus har regimen tills vidare lyckats tysta oppositionen, med metoder som i sina värsta exempel för tankarna till Stalinterrorn. Även om grannregimen i Moskva på en relativ skala ännu framstår som något mer civiliserad, pågår inte bara slutdemonteringen av 90-talets demokrati – därtill har Kreml inlett en avveckling också av 80-talets glasnost. Allt medan man vapenskramlar hotfullt mot sina grannländer.
Medan inbördeskriget i Jemen fortgår, är det alltmer uppenbart att Syriens diktator Bashar al-Assad, med rysk hjälp, har vunnit sitt inbördeskrig i Syrien. Samtidigt som ett helt nytt inbördeskrig brutit ut i Etiopien, i stor utsträckning eftersom presidenten Abiy Ahmed – tillika mottagare av Nobels fredspris 2019 – inbillade sig kunna knäcka upproret i Tigray medelst massakrer på civilbefolkningen.
I andra fall sitter regimerna så säkert att de nästan försvinner ur nyhetsflödet. Man behöver bara nämna vänsterdiktaturerna i Venezuela, Nordkorea och Kuba eller varför inte mullornas Iran.
Mitt i denna dödsskuggans dal finns det ändå de som tror och kämpar. Taiwan har vi redan nämnt och det sätt på vilket vårt grannland Litauen möter hoten från både Ryssland och Kina imponerar (däremot inte det övriga EU:s ganska klena försvar av ett eget medlemsland). Och inte långt därifrån kämpar Ukraina för att bevara såväl sin självständighet som sin demokrati och sitt territorium. Euromajdans fackla brinner fortfarande!
Vi har de senaste åren lärt oss att inte ta varken demokratin som sådan eller alla liberala landvinningar efter Berlinmurens fall för givna. Låt oss nu lära av 2021 och inse att friheten inte heller är gratis, utan måste försvaras mot dess fiender också i detta nya sekel.