Före första världskriget var Rwanda en tysk koloni, styrd med en mild hand och i samarbete med den inhemska monarkin. Men det är som bekant segrarna som skriver historien och när Rwanda blev ett belgiskt mandat så försämrades mycket. Etnisk registrering infördes, vilket gynnade tutsierna på hutuernas bekostnad.
Efter andra världskriget växte en självständighetsrörelse fram, med spetsen minst lika mycket vänd mot tutsierna som Bryssel. Belgarna ville slippa sina afrikanska problem, katolska kyrkan sympatiserade med hutuerna och dessa fick sedermera också en allierad i Frankrike (som grundlöst fruktade gammaldags brittisk kolonial expansionism). Monarkin störtades och 1962 utropades den självständiga republiken Rwanda. Hundratusentals tutsier tvingades fly till grannländerna och så småningom bildades en gerillaarmé i exil.
Decennier av huvudsakligen småskaliga strider inleddes men i början på 90-talet genomförde Rwandas patriotiska front (RPF) – under ledning av Paul Kagame – flera stora offensiver över gränsen. Hans motpart – Rwandas hutupresident Juvenal Habyarimana – bedrev en motstridig men i huvudsak moderat politik och 1994 hade en fredsprocess inletts. Men freden skulle visa sig vara avlägsen.
I morgon för exakt 25 år sedan, 6 april 1994, sköts ett flygplan ner i närheten av Kigalis flygplats. Samtliga ombord omkom, därbiland Habyarimana och hans burundiske kollega Cyprien Ntaryamira. Det var startskottet för ett av de värsta folkmorden i Afrikas historia. Under loppet av runt hundra dagar mördades över 500 000 människor – huvudsakligen tutsier, men också pygméer. När det besinningslösa våldet firade de största triumferna dog till och med fler människor varje dag än när den nazistiska förintelsepolitiken var som mest intensiv.
Till skillnad från Nazityskland fördes emellertid ingen statistik över massmordet. Därför kommer vi förmodligen aldrig mer än mycket ungefär säga hur många som faktiskt miste livet, men den ovan nämnda halvmiljonen är sannolikt en allt för försiktig siffra. I själva verket kan uppemot en miljon människor – män, kvinnor och barn – förlorat livet. Även så hutuer ur den politiska eliten mördades, liksom hutuer som vägrade delta i våldet.
Folkmordet var naturligtvis planerat länge, av grupper inom regeringen och krigsmakten som drömde om ett etniskt rent Rwanda. Kvinnor (och flickor) mördades inte alltid, utan våldtogs istället. Arméns numerär hade utökats kraftigt månaderna innan massmordet, men de nya rekryterna var illa tränade och utgjorde framför allt en folkmordsmilis tillsammans med alla de gäng som beväpnades av regimen. Under lång tid hade framför allt radiokanaler använts för att propagera rasistiskt hat mot tutsier och man kommer inte ifrån att stora delar av civilbefolkningen aktivt tog del i dödandet. Man kommer inte ifrån att alla visste vad som pågick, många deltog i våldet och ibland kunde tutsier inte ens söka skydd i kyrkans hägn.
Under tiden såg en chockad omvärld på i vanmakt. Fast hur ovetande var man egentligen?
I Rwanda fanns en ganska liten fredsbevarande FN-kontingent (Unamir) under befäl av Romeo Dallaire. Denna varnade bara veckorna för katastrofen vad som eventuellt var på gång, men togs inte på fullt allvar. När folkmordet inleddes hade Unamir varken mandat eller resurser till att angripa, utan fick koncentrera sig på självförsvar. Dagen efter att presidenten Habyarimanas flygplan skjutits ned mördades också premiärministern medan hennes livvakt (tio belgiska soldater från Unamir) avrättades efter att först ha torterats.
Även om få sannolikt insåg omfattningen, inföll folkmordet också så att säga under olyckliga utrikespolitiska omständigheter. Stormakterna var tröttkörda på grund det ännu pågående jugoslaviska upplösningskriget, vilket dessutom lett till nygamla motsättningar mellan USA och Ryssland. I Förenta Staterna fanns en stor leda med utrikespolitiska ”äventyr” efter en misslyckad insats i Somalia.
I sammanhanget kan det vara värt att notera den europeiska dubbelmoral som amerikaner lärt sig tröttna på. När Somalia började falla sönder krävde alla att ”någon” (det vill säga underförstått USA) ingrep. När insatsen av olika skäl blev mindre lyckad kritiserades amerikanerna lika hårt i andra riktningen...
Med ett splittrat säkerhetsråd var det inte mycket FN kunde göra. Frågan är dock om man gjorde ens det man eventuellt hade kunnat. Den i Sverige så hyllade generalsekreteraren Kofi Annan agerade rent ut sagt skamligt. ”Ni får inte resa våld mot angriparna, ni får heller inte skydda offren eller lägga beslag på hutumilisens vapenförråd” beordrade Annan de FN-trupper som fanns på plats. I frustration över den egna organisationens fega uppträdande skar FN-soldater sönder sina blå baskrar.
Samtidigt är Rwanda inte precis någon avlägsen ö. De afrikanska grannländerna gjorde inte mycket för att stoppa terrorn. Många stater har och hade sina egna problem, men det har också funnits en ovana att skylla ifrån sig på äldre tiders koloniala vanstyre. Ett praktiskt sätt att slippa ta ansvar. Folkmordet i Rwanda var dock hemmasnickrat. Andra afrikanska stater nöjde sig med att titta på.
Våldet kostade hundratusentals tutsier livet, men annat våld räddade lika många från förintelse. Med omedelbar verkan inledde Paul Kagames RPF en med tiden synnerligen framgångsrik militär offensiv och 4 juli tågade soldaterna in i Kigali. Kagame utnyttjade folkmordets inneboende svaghet: en stor del av Rwandas krigsmakt var upptagen med att mörda civila och arméledningen hade inte förutsett det uppenbara – att tutsierna med kniven med strupen skulle slåss till sista blodsdroppen. Kagame motstod också FN:s hycklande försök till att upprätta fredsförhandlingar.
Ett rättsligt efterspel skulle följa, med bland annat upprättandet av en internationell domstol. Återigen hade det som inte fick hända igen (generationer har fått höra det sedan andra världskriget) just inträffat. Och FN:s tillkortakommanden skulle få negativa effekter även på andra sätt. Belgien hade tidigt krävt ökade möjligheter för Unamir att agera, men när så inte blev fallet (utan tvärtom belgiska FN-soldater mördades) började man dra tillbaka de egna styrkorna. Lärdomen blev att det inte går att lita på FN, att blå basker gör de enskilda soldaterna mer utsatta än den egna nationens färger på mössan. Tillsammans med FN-truppernas svårigheter att verka under de samtida krigen på Balkan, hade organisationens auktoritet urholkats och aldrig riktigt återhämtat sig. De pråliga högtidstalen till trots är FN en i dag allt mer ifrågasatt organisation. Med viss rätt, tvingas man tillägga.