Nyligen undertecknades ett potentiellt viktigt försvarsavtal mellan de svenska och franska försvarsministrarna Peter Hultqvist (S) och Florence Parly. Potentiellt eftersom det i dagsläget mest handlar om vagt formulerade förhoppningar. Fast Hultqvist, som alltid har en räv bakom örat, har redan – och i stor utsträckning på egen hand – utvecklat den svenska säkerhetspolitiken. Parly representerar förstås president Emmanuel Macrons målsättning om strategisk autonomi för Frankrike och Europa.
Samarbetsavtalet sammanfaller som av en tillfällighet i tiden med först den forcerade och i stor utsträckning misslyckande amerikanska reträtten från Afghanistan, liksom en helt annan försvarspakt i Stilla havet – Aukus, mellan USA och Australien (samt Storbritannien). I det senare fallet vill den amerikanske presidenten Joe Biden slå två flugor i en smäll: dels stärka försvarssamarbetet mot det allt starkare Kina, dels kränga amerikanska ubåtar till Australien. Follow the money gäller i detta fall som så många andra och då anses det vara värt att Australien "tvingas" säga upp ett redan färdigt avtal om köp av franska ubåtar.
Vad Afghanistan liksom Aukus har gemensamt är att Biden hänsynslös kör över allierade. I det afghanska fallet tvingade ju den forcerade amerikanska reträtten också de Nato-allierade att dra tillbaka sina kvarvarande trupper under förödmjukande former.
Därför har Macron till att börja med föreslagit en sameuropeisk snabbinsatsstyrka på 5000 man. Det är ett både klokt och ambitiöst förslag, fast (tyvärr) ändå långt från något som liknar en gemensam försvarsmakt inom EU. Till detta kommer en rad andra realiteter, som alla inblandade har anledning att ta hänsyn till.
En är att man vet vad man har, men inte vad man får. Nato lär förbli det dominerande försvarssamarbetet i Europa under överskådlig framtid och det finns – paradoxalt nog genom Förenta Staternas unilaterala uppträdande – särskilt stor anledning att slå vakt om detta samarbete. Det gäller också ett land som Sverige, vilket beklagansvärt nog står utanför.
Liksom under det kalla kriget kan vi inte kosta på oss att spela en underordnad småstatsroll, utan måste utnyttja våra relativa möjligheter maximalt. Därför återrustas tack och lov nu försvaret, låt vara alltför sent och alltför lite. Jämte en förstärkt upprustning måste samtidigt vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet bevaras genom återförsäkringar på flera håll.
Sverige borde förstås gå med i Nato, men även om inrikespolitiska skäl tills vidare tycks omöjliggöra detta betydande steg bör vi utnyttja de möjligheter som finns på andra håll. Ökat försvarspolitiskt samarbete inom EU kan bara vara till vår fördel, även om det samtidigt finns skäl att till exempel slå vakt om vår nationella försvarsindustri. En fråga där vi dock lär kunna påräkna stor förståelse från andra EU-länder i motsvarande situation.
Därtill är utrikespolitisk omprövning nödvändig inom EU-samarbetet i stort. "Inrikespolitiskt" – alltså inom EU:s yttre gränser – har Sverige mest att vinna på att samarbeta så intimt som möjligt med Tyskland, åtminstone så länge detta tar sig uttryck i en sträv hållning gentemot ökad överstatlighet på alltför många områden samtidigt.
Om Tyskland på många sätt är den naturliga samarbetspartnern i många frågor, gäller det emellertid långt ifrån alla. Så länge Tyskland inte förmår komma över sina historiska trauman och omprövar sina ambitioner, kommer Frankrike att förbli den enda kontinentala stormakten av betydelse när det handlar om europeisk säkerhetspolitik. Därför är det utmärkt om Sverige närmar sig Frankrike och söker samarbete där det går.
Sin enorma kulturella betydelse till trots är Frankrike fortfarande något av terra incognita när det kommer till politiskt samarbete. Det illustrerar Sveriges relativa isolering gentemot kontinenten under efterkrigstiden, men går tack och lov att åtgärda. Och medan utrikesminister Ann Linde (S) helst talar om att bevara vår alliansfrihet eller FN:s betydelse (dock utan de diplomatiska vurpor som utmärkte företrädaren Margon Wallström (S)), tycks Hultqvist – rimligtvis med Stefan Löfvens goda minne – gå sina egna vägar. I stor utsträckning ska den fredsbevarande svenska insatsen i det frankofona Afrika ses i detta ljus. Liksom nu, ett försvarssamarbete som kanske inte betyder så mycket i dag, men som garanterat skänker svenska intressen en mer framträdande plats i Élyséepalatset.
Excellent, får man väl säga.