1719 hade Norrköping bränts liksom flera andra städer och inte bara 1719. Umeå hade bränts redan 1714 och skulle drabbas av samma öde ytterligare två gånger.
Därtill brändes byar och enskilda gårdar längs hela östersjökusten. Då var ändå Sverige milt lottat jämfört med Finland som till största delen erövrats redan 1713-14. Finland utplundrades grundligt av Ryssland ur åren som följde, med svält, massflykt till Sverige (för de som kunde) eller rysk tvångsrekrytering till arbetskraft som följd. Bara i Åby-Björneborgs län låg mer än hälften av alla hemman mer eller mindre öde och Åland hade avfolkats fullständigt efter att hela befolkningen flytt till Sverige.
Karl XII satsade på det misslyckade fälttåget i Norge istället för att undsätta Finland och efter hans död frös en stor del av den sista svenska armén ihjäl på fjället under hemvägen. Nu fanns definitivt ingen hjälp att få, men i Finland upplevde nog många situationen också som att man nästan inte var en del av Sverige längre. Det skulle få betydelse längre fram i historien.
I Sverige fanns dock inte ens trupper till att ge mer än huvudstaden ett hyggligt försvar, låt vara att en ganska framgångsrik insats av flottan 1720 dämpade de så kallade rysshärjningarna det året. Landet var i praktiken emellertid bankrutt och förhoppningarna ställdes till hjälp från England, men varför skulle engelsmännen gå i strid för Sverige?
I London såg man ogärna att Sverige kollapsade som stat och man hade också börjat oroa sig för vad den allt starkare nya ryska stormakten skulle hitta på. Man erbjöd alltså, tillsammans med Frankrike, medling. Fast något intresse av återupprätta det svenska stormaktsväldet fanns förstås inte. England skickade en flotta till Östersjön för att genom sin blotta närvaro begränsa den ryska framfarten, men man undvek öppen konfrontation.
För tsar Peter handlade härjningarna på den svenska östkusten om att, med vad som i dag skulle kallas terrorkrigföring, tvinga Sverige att acceptera fredsvillkoren. Samtidigt ville Peter undvika en invasion av det svenska fastlandet. Så enväldig han var kände också tsaren behovet av en snabb fred.
Men fredsförhandlingarna drog alltså ut på tiden och man kan fundera på varför. Psykologiskt tycks det att ha handlat om en ovilja att se det för alla utomstående uppenbara – att Sverige hade förlorat kriget. Kanske spelade också den oklara politiska situationen efter Karl XII:s död in. Tronföljden var oklar, eftersom den framlidne kungen saknat såväl barn som bröder, men till sist valdes hans syster Ulrika Eleonora till regerande drottning, bara för ett drygt år senare abdikera till förmån för hennes man Fredrik I av Hessen. Rikets verklige härskare var dock en annan: riksrådets kanslipresident Arvid Horn, som äntligen kunde ta itu med fredsförhandlingarna – väl medveten om att det i huvudsak handlade om att acceptera de ryska kraven.
Inför hotet från en nymobiliserad rysk armé på mer än 100.000 man skrevs så fredsfördraget i Nystad under 30 augusti 1721. Sverige förlorade alla baltiska provinser (vars bönder strax fick lida under nygammalt godsherrevälde), Viborg och större delen av Karelen (varför gränsen mellan Finland och Ryssland faktiskt skulle gå ungefär där den också går i dag). Förutom de uppenbara strategiska konsekvenserna innebar förlusten av baltiska Livland också ett stort ekonomiskt avbräck. Efter hundra år av stormaktsbyggande var man tillbaka där man började.
Och ändå inte. För Sverige fick behålla det rika Skåneland, vilket hade reglerats redan i freden i Frederiksborg året innan och förlusterna av ett antal tyska provinser var på det hela taget inget att beklaga särskilt djupt. Framför allt fick Sverige fred och hyggliga relationer till grannländerna, åtminstone Danmark som också förpassats till rollen som mindre stat. Få kunde ana det där och då men 1700-talet skulle bli en tid av ökat välstånd och vetenskapliga framsteg, därtill under en samhällsordning som inte helt utan anledning gett epoken dess namn – frihetstiden.
Visst föreligger alltid en risk för historisk determinism i efterhand och vem vet om inte 1700-talets välsignelser hade kunnat komma också en svensk stormakt till del, om bara inte världshändelserna ordnat sig så som de gjorde. Fast samtidigt är det nog också så att stormaktsväldet led av vad som på engelska brukar kallas imperial overstretch. Sveriges resurser gick helt enkelt åt för att upprätthålla en ordning vi hade dåliga strukturella förutsättningar för.
I den meningen var freden för 300 år sedan en välsignelse, om än i stark förklädnad för de närvarande.