Johan Floderus har i praktiken tagits som gisslan av Iran.
Vissa nyheter får inte riktigt det mediala genomslag de förtjänar. Till exempel nyheten om hur två iranska illegalister skickades till Sverige, med uppdrag att mörda flera framträdande judar – bland andra Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig. Så har också regeringen varit relativt tyst. Fast allt har sin förklaring.
Denna förklaring heter Johan Floderus och är en svensk EU-tjänsteman, som sedan två år sitter fängslad i Iran – på lösa grunder åtalad för spioneri. Floderus, som i själva verket besökte Iran under en semesterresa, riskerar i värsta fall dödsstraff och han är inte heller ensam. Läkaren Ahmadreza Djalali, som har dubbelt medborgarskap, har redan dömts till döden för just spioneri och ytterligare en svensk medborgare – för allmänheten bara känd som en 60-årig man – dömdes för bara några dagar sedan till fem års fängelse för "konspiration". Så sent som förra året avrättades den politiske aktivisten Habib Chaab, också han med dubbelt medborgarskap, efter att tidigare ha kidnappats i Turkiet.
Floderus löper visserligen liten risk att faktiskt avrättas, även om han skulle dömas till döden, medan regimen i Teheran inte nödvändigtvis anser att fallet Djalali är en fråga för Sverige över huvud taget. Det ökar risken för tragiska utfall.
Båda fallen har dock det gemensamt att man i praktiken har kidnappat svenska medborgare, för att utnyttja som politiska förhandlingskort. I sammanhanget ingår medvetet dåliga fängsliga omständigheter, under tortyrliknande former, som ytterligare påtryckningsmedel.
Irans agerande skiljer sig i grunden inte från vilken terroriströrelse som helst. Att kidnappa människor och misshandla dem i syfte att få allt från politiska eftergifter till pengar känner vi ju till. Successivt har det också växt fram en internationell samstämmighet om att man över huvud taget inte bör går dylika terrorister till mötes, hur hjärtskärande det än är att riskera gisslans liv i det enskilda fallet. Då lär sig nämligen terroristerna att gisslantagande lönar sig.
Därmed borde det egentligen inte finnas något utrymme för exempelvis fångutväxling i de iranska fallen heller. Ändå diskuteras detta som en realistisk möjlighet att lösa dödläget (Teheran lär nämligen vara beredd att låta Floderus försmäkta i år, för att inte säga decennier i fängelse). Det regimen framför allt vill ha är den för mord och folkrättsbrott i Sverige till livstids fängelse dömde Hamid Noury.
Enligt internationell praxis är det numera möjligt att åtala personer för dylika brott i Sverige och andra länder. Noury dömdes som ansvarig för tusentals avrättningar av politiska fångar i Iran 1988.
Noury är visserligen inte längre en för regimen viktig person, men eftersom domen också kan ses som en seger för den förföljda demokratiska oppositionen, har man uppenbarligen bestämt sig för att försöka tvinga Sverige på knä. Tanken är alltså att erbjuda Floderus (och förhoppningsvis också Djalali) i utbyte mot Noury.
För snart åtta år sedan arresterades Ahmadreza Djalali och dömdes strax till döden för uppdiktade brott.
I den mån den svenska regeringen ändå överväger vilka möjligheter som står till buds kan man förstås anta att den stora svenska allmänheten kommer att reagera mycket negativt om regeringen låter en svensk få lida, i synnerhet som fallet Noury – hur allvarligt det i grund och botten än är – inte primärt har något med Sverige att göra. Det finns också utländska exempel på fångutväxlingar. Belgien bytte till exempel en terroristdömd iranier mot en belgisk hjälparbetare, som helt rättslöst gripits och dömts till 40 års fängelse (och 74 piskrapp) för spioneri i Iran.
Omfattningen av Nourys förbrytelser är dock så stor att Sverige riskerar kraftig internationell kritik om vi går med på någon fångutväxling. Dessutom riskerar vi att få fler Floderusfall på halsen i framtiden och inte nödvändigtvis bara i Iran. Som ett par andra personers öde – Gui Minhai och Dawit Isaak – påvisar är Sveriges möjligheter att få gehör mot olika regimer ofta är obetydlig. FN är en papperstiger och vi själva har inte någon möjlighet till "kanonbåtsdiplomati" mot skurkstater.
Samtidigt kan förstås utvecklingen efter domen mot Noury påvisa faran av att i Sverige åtala personer misstänkta för grova brott i andra länder. Frågan har inte bara en juridisk och om man så vill moralisk aspekt, utan också en säkerhetspolitisk. En fara som visserligen paradoxalt skulle minska något om regeringen skulle försöka byta bort Noury mot Floderus.
Oavsett utgång finns det ett par allmänna lärdomar att dra. Dels att statens faktiska möjligheter att ta ansvar för medborgare utomlands är begränsad. Alla bör därför inse riskerna med att resa till vad man skulle kunna kalla farliga länder. Dels att Iran är en skurkstat, vars regim borde förgöras och som vi i väntan på en folklig revolution därför bör försöka isolera så långt som möjligt.