Rubriken ovan syftar alltså inte på den svenska regeringsbildningen, även om man i Kreml säkert inte har något emot parlamentariskt kaos i grannländerna. Utan på situationen i Tyskland, som nu äntligen får en ny regering efter förbundsdagsvalet tidigare i höst.
Som väntat blir det en koalition bestående av socialdemokratiska SPD, miljöpartiet Bündnis 90/Die Grünen och liberala Fridemokraterna (FDP), under ledning av socialdemokraten Olaf Scholz. Annalena Baerbock från Die Grünen är påtänkt som utrikesminister och har redan utlovat en offensivare politik byggd på "diplomati och dialog".
Ja, vad annat kan hon säga? Baerbock är verkligen ingen Putinkramare, men riskerar att bli det ändå.
Förklaringen är den synnerligen ambitiösa energi- och miljöpolitik som presenterats i regeringsförklaringen och som framför allt drivits fram av Die Grünen. Till 2030 ska 80 procent av elektriciteten kommer från så kallad förnybar energi, varför all kolkraft ska avvecklas till samma år. Det är ingen liten uppgift, givet att kolkraften i dag står för över en fjärdedel av den tyska energiproduktionen och i praktiken blivit viktigare efter kärnkraftens avveckling (de sista reaktorerna stängs nästa år).
Vissa, nej många, säger att planen kort och gott är omöjlig, i synnerhet som förbränningsmotorer i nya bilar ska förbjudas (vilket kräver ytterligare tillgång på elektricitet) och det inte finns någon realistisk finansieringsplan. Scholz antyder att han på ovanligt otyskt sätt är beredd att låna. FDP:s partiledare Christian Lindner – påtänkt som finansminister – säger nej.
Därtill kommer förstås alla andra reformlöften, som varje ny regering med självaktning utställer, till exempel ökat bostadsbyggande och subventionerade hyror, jämte mer pengar till bland annat forskning. Utan stora skattehöjningar.
Nej, det går nog helt enkelt inte.
Däremot är det ingen tvekan om att regeringen kommer att försöka. Men att bygga sol- och vindkraft ytterligare tar sin tid och kommer i vilket fall som helst att riskera en elförsörjning med ytterst stora svängningar. Under en resa i Tyskland tillsammans med andra ledarskribenter i samband med valet noterade jag själv inte bara de många vindkraftverken, utan också solkraftsparkerna. Men när jag frågade om det inte var ett problem molniga dagar (det tyska vädret är ju inte så annorlunda än det svenska) fick jag mest undvikande svar.
Visserligen kompletterar de båda kraftkällorna delvis varandra beroende på bästa effekt vid olika väderlek, fast den tyska debatten präglas också av att många gärna stoppar huvudet i sanden. Få ifrågasätter den egna kärnkraftsavvecklingen, än färre kan tänkas att återuppta inhemsk kärnkraft i framtiden. Så hur ska energiförsörjningen garanteras?
Svaret finns i Greifswald. Där tas rysk naturgas emot i den redan fungerande ledningen Nordstream 1. Och här ska Nordstream 2 anslutas, så fort alla juridiska och politiska tillstånd är klara. Det som hittills räddat den tyska energiproduktionen är kolkraft och rysk gas. När också kolkraften ska avvecklas, kommer man att bli än mer beroende av den ryska gasen.
Det vet man förstås mer än väl i Moskva. Och därför kan Baerbock och andra protestera mot den ryska utrikespolitiken hur mycket de vill. När det verkligen kommer till skarpt läge – till exempel nya sanktioner eller hjälp till utsatta grannländer – räcker det med ett telefonsamtal från president Vladimir Putins kontor i Kreml för att strypa gasleveranserna till Tyskland. Och tvinga regeringen i Berlin till underkastelse.
Fast det finns faktiskt en annan långsiktig faktor, som gör den tyska energiomställningen till ett triangeldrama med kanske oväntad utgång. I Frankrike har nämligen president Emmanuel Macron beslutat sig för att nationen ska gå rakt motsatt väg gentemot Tyskland. Istället för att halsstarrigt avveckla kärnkraften, ska densamma byggas ut. I dag har man 32 reaktorer, en ny håller på att byggas och ytterligare sex planeras. Det räcker inte bara för egna franska behov, utan skapar också exportmöjligheter inom EU.
Istället för den nu nästan totalavvecklade tyska kärnkraften kan det alltså bli importerad fransk som räddar det tyska energibehovet.
Fast det skulle förstås Scholz, Baerbock eller någon annan i den nya regeringen aldrig erkänna.