Förloraren Jaroslaw Kaczynski. Lika karismatisk som vilken gammal kommunistledare som helst.
Vad som är höger och inte tycks det ibland råda viss förvirring kring. I Sverige – där vänsterns dominans länge satte standarden – har höger ofta använts som ett sorts skällsord. Fast det var åtminstone rätt att utpeka Moderaterna som ett högerparti, för så var det och så är det. Traditionell liberalkonservativ höger. Varken mer eller mindre.
Fast om höger ska fortsätta fylla sin funktion som skällsord duger det förstås inte längre att stämpla just Moderaterna som farlig höger. Ingen går på det längre. Istället fick först Kristdemokraterna och därefter nu Sverigedemokraterna fylla denna roll. Trots att det duger att fråga sig huruvida SD:s politik i många frågor egentligen står till höger om M.
Det är inte så annorlunda inom utrikesbevakningen. Sålunda heter det att centern vunnit det nyss hållna parlamentsvalet i Polen. Trots att samma center domineras av Medborgarplattformen med Donald Tusk som främsta företrädare. I Europaparlamentet tillhör partiet samma grupp som de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna. Moderat höger helt enkelt.
Högern påstås samtidigt ha förlorat det polska valet! Fast då är det en helt annan höger vi talar om. Kanske inte någon höger över huvud taget – åtminstone inte i vedertagen liberalkonservativ mening.
Polen har under det regerande partiet Lag och rättvisa samt dess partiledare Jaroslaw Kaczynski istället blivit alltmer reaktionärt. Nationalistiskt och misstänksamt, med fiender (ibland verkliga, fast oftare inbillade) både inom och utom landets gränser. Ryssland förstås, men också Tyskland, EU och nu mot slutet i någon mån till och med Ukraina. I det senare fallet handlar det om att spela på gamla oförrätter, trots allt stöd nationen samtidigt gett och ger till grannlandet.
Under Lag och rättvisa har rättsväsendets självständighet urholkats och friheter inskränkts. De moraliska påbuden vilar som allt tyngre ok över folket, medan exempelvis homosexuella eller andra påstått avvikande inte gör sig besvär. Ekonomiskt har utvecklingen ändå varit hygglig, men nationen har verkligen inte utnyttjat hela sin inneboende potential.
Framför allt har Polen blivit alltmer, tja, gubbigt. När ledargarnityret möts känns det lite som förr – under kommunisttiden. Många gamla gubbar och några tanter. Få men stilmässigt disciplinerade ungdomar. Alla applåderar varandra.
På den gamla onda tiden var förstås den officiella polska politiken antikatolsk, men den moralistiska puritanismen går igen. De alltmer statskontrollerade och regeringspropagandistiska medierna också. "Vår propaganda var värre än under 70-talet" medger exempelvis Marcin Wolski, på statskontrollerade TVP. Lite överdrivet kanske, trots allt, men inte mer än att många polacker har känt igen sig. Den nominellt mest antikommunistiska regeringen sedan kommunismens fall påminner samtidigt mer om just kommunisterna än några andra regeringar.
De auktoritära dragen har skrämt många väljare, men jag tror att moralismen och just gubbigheten varit ännu viktigare – inte minst för många ungdomar. Den politiska animositeten till trots har likheterna med propagandan i Ryssland till sist också blivit lite för stor.
Så gick det som det gjorde, vilket visserligen inte gör uppförsbacken mindre för den sannolikt blivande premiärministern Tusk. Hans koalition spänner från höger till vänster och många frågor lär blir svåra att hantera. Ekonomiskt väntar till exempel potentiellt besvärliga avregleringar och presidenten Andrzej Duda har dessutom Lag och rättvisa att tacka för sin karriär. Han blir inte nödvändigtvis samarbetsvillig. I vissa frågor – till exempel aborträtten – är polackerna djupt splittrade och Tusk kan inte tillåta sig en hur radikal politik som helst.
Faktum är dessutom att även om det var Tusks allians som vann, är Lag och rättvisa fortfarande största parti. En ny regeringskoaltion måste ta hänsyn till de många väljare – äldre, på landsbygden, i Östpolen – som känt sig både marginaliserade och alienerade i förhållande till det mer urbana, moderna Polen.
Utanför Polens gränser lär arbetet bli enklare för Tusk, i synnerhet om han lyckas genomföra den rättsstatliga återställningen efter Kaczynskis demokratiska dödgrävande i många små spadtag. I Bryssel andas man ut, säkerligen i Berlin och framför allt Kyiv också.
Fast i Moskva är man nog lika sura som vanligt.