Frankrikes president Emmanuel Macron har uppenbarligen tröttnat och vill helst inte ge britterna någon ytterligare betänketid. Över hela EU har såväl regeringar som opinionsbildare och folk i gemen tröttnat på de eviga förhandlingarna kring Storbritanniens eventuella utträde, som ju ursprungligen skulle verkställts redan i mars.
Till och med ett utträde utan avtal kan framstå som bättre än denna långbänk.
Fast så är det förstås inte. Även om det rimligtvis finns en gräns för vad som är meningsfullt att försöka förhandla sig till, är en avtalslös brexit precis så illa som den framställts. Och inte bara på kort sikt, utan också över tid – inte minst med tanke på den ömsesidiga misstro över engelska kanalen som riskerar att följa.
Till detta kommer förstås att Macron, och många med honom, vill bygga en framtida union (utan Storbritannien), i mer federalistisk riktning och med mindre chanser för ytterligare östutvidgning. Sant är att EU är i behov av en "inrikespolitisk" konsolidering. Sant är emellertid också att hur lätt det eventuellt än är att sympatisera med Élyséepalatset, vore det ett historiskt misstag att överge britterna just nu.
För även om vi inte nödvändigtvis står inför ett nytt slag om Teutoburgerskogen, riskerar ett brittiskt utträde att leda till en politisk delning av Europa vars destruktiva effekter riskerar att bli bestående i generationer. Någon risk för ytterligare utträdesförsök föreligger visserligen knappast (tvärtom har brexitkaoset effektivt stäckt all separatism, i Sverige vill ju numera inte ens Sverigedemokraterna lämna EU). Men medan Storbritannien står inför ökade inomnationella motsättningar, berövas det kontinentala Europa en av världens mest meriterade liberala demokratier. Alla kommer att förlora på brexit och för Europa är det en klen tröst om det till sist gråts mer i London än i Bryssel.
Macrons och andras tvekan till trots tycks de flesta ändå överens: Storbritanniens utträde fördröjs ytterligare en gång. Denna gång till 31 januari. Men sedan får det vara nog! Eller?
En del tyder på att ett annat Storbritannien kan möta resten av EU på andra sidan årsskiftet. Det kan mycket väl vara en nation, där parlamentarikerna trots allt nödtorftigt lyckats ena sig kring ett utträdesavtal. Given den allmänna politiska utmattningen är detta måhända den mest sannolika utvecklingen.
Men Storbritannien kan också vara på väg mot såväl nyval till underhuset som en ny folkomröstning om EU-medlemskapet. Labourledaren Jeremy Corbyn må vara antikverat vänstervriden i mångas ögon, men ett maktskifte på 10 Downing Street skulle eventuellt möjliggöra nya politiska överenskommelser. En folkomröstning om det nu liggande utträdesavtalet (eller, möjligen, ett liknande) är ett både realistiskt och ett principiellt tilltalande alternativ, eftersom det brittiska folket då inte bara får ta ställning till själva grundfrågan (brexit som sådan), utan också vad utträdet rent faktiskt skulle innebära.
Kommer allt detta att kunna verkställas före 31 januari? Kanske – eller kanske inte. Vad gör resten av EU om man åter står inför dagens situation om ytterligare några månader?
Det givna svaret är faktiskt att man i så fall bör ge britterna ännu en chans. Istället för att bygga en ny Hadrianus mur mitt i engelska kanalen, bör britterna ges varje chans att faktiskt få stanna kvar i EU. Även om ett inställt utträde garanterat skulle rendera i brexitörernas bitterhet, eventuellt omsatt i ytterligare inrikespolitisk oro, skulle minst lika många brittiska europavänner känna sig svikna om EU till sist klipper banden obetänksamt. Och även om det i dagsläget är svårt att veta riktigt vilken politik Storbritannien skulle vilja driva inom unionen, är det något som kommer att lösa sig så småningom. Ett utträde riskerar däremot att bli permanent och kanske något som i framtida historieskrivning kommer att beskrivas som ett förfärligt misstag.