En oväntad resa för italienska fascister

Vissa fruktar att den italienska fascismen är på väg tillbaka. Fast dagens ytterhöger tycks söka idealen på andra håll.

Ledarkrönika 29 oktober 2022 07:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Georgia Meloni tycks till sist bli den som krossar glastaket i italiensk politik och blir nationens första kvinnliga premiärminister. Att feminister i Sverige liksom många andra länder undviker detta faktum säger möjligen något om en dubbel måttstock – för om Meloni exempelvis varit socialist hade desto fler hyllat henne.

Fast nu tillhör Meloni ytterhögern. På krångliga omvägar från det måttligt reformerade fascistpartiet MSI (Movimento Sociale Italiano) till dagens FdI (Fratelli d'Italia) har visserligen mycket kastats på soptippen (eller gömts undan i garderoben), men symboliskt nog utgörs partinålen fortfarande av samma flamma i de italienska färgerna. Tillsammans med nationalpopulisterna i Matteo Salvinis Lega och högerpopulisten i Silvio Berlusconis Forza Italia försöker Meloni bilda den mest högervridna regeringen i Italien sedan, ja just det, Mussolinis dagar.

 

Det hela ger förstås ett ganska obehagligt intryck, i synnerhet som det råkar sammanfalla i tiden med hundraårsjubileet av marschen till Rom – då upp till 30.000 svartskjortor marscherade mot den italienska huvudstaden i vad som i praktiken blev en statskupp. Inför risken för inbördeskrig valde kungen Viktor Emanuel III att utse Mussolini till ny premiärminister. Så började också marschen mot diktaturen.

I populärhistorien beskrivs ofta utvecklingen som typiskt reaktionär, fast det är en sanning med modifikation – och framför allt något många av de samtida deltagarna inte alls hållit med om. För i deras ögon var fascismen verkligen inte reaktionär, eller ens försiktigt konservativ, utan riktigt radikalmodernistisk.

 

Inte för inte var Benito Mussolini själv döpt efter den mexikanske revolutionären Benito Juarez och började sin bana som radikal socialist. Omsvängningen kom först under första världskriget och då bara delvis. Mussolini övergav en kosmopolitisk socialism till förmån för en nationalistisk dito. Modernismen däremot behöll han och inspirationen kom framför allt från den samtida italienska futurismen – en konstnärlig rörelse med politiska förtecken.

Dess främste företrädare, Filippo Tomaso Marinetti, ansåg att Italien blivit en loppmarknad för "begagnade kläder" och hyllade i det futuristiska manifestet "hastigheten, maskinen, våldet, ungdomen och industrin". En rörelse som klippt och skuren för den moderna fascismen, i synnerhet som Mussolini ursprungligen hade starkt antiklerikala böjelser – och inget representerade den bestående ordningen så mycket som kyrkan.

Man bör visserligen inte överdriva den ideologiska renlärigheten, för Mussolini anpassade sig gärna efter omständigheterna, så länge han trodde det gynnade honom själv. Även om en (selektiv) hyllning till det antika romerska imperiet också var en bärande idé i det fascistiska statsbygget, handlade det egentligen aldrig om någon nostalgi. I synnerhet inte vad gäller sedvanlig traditionalism och uppfattat småborgerliga ideal. Italien skulle inte bevaras, utan omformas till något radikalt annorlunda.

 

Med andra ord så långt från den brittiske författaren JRR Tolkiens Midgård, med dess människor och dvärgar, alver och inte minst hobbitar man komma. Det är svårt att tänka sig en mindre fascistisk värld än Fylke, vilket inte heller är så konstigt eftersom Tolkien var pålitligt konservativ och då inte bara eller främst i politisk mening (i vissa stycken var hans åsikter gröna snarare än blå). Han var inte bara gammalmodig i största allmänhet, utan över huvud taget misstänksam mot i synnerhet modern teknologi.

Därför blev jag nästan chockad av att i The New York Times läsa en fyllig krönika av Italien-korrespondenten Jason Horowitz om Melonis ungdom – och hennes beundran för Tolkien och Sagan om ringen. Hon var inte ensam. Stora delar av den unga italienska ytterhögern har lockats av hobbitarnas värld det senaste halvseklet.

För Tolkien-vänner framstår förstås försöken att kidnappa författaren som både otrevliga och obegripliga. Fast kanske finns det ändå psykologiska förklaringar. Ungnationalisterna ville frigöra sig från samtidens materialistiska ideal – fast också från det fascistiska arvet (vilket uppenbarligen förvirrade många äldre partikamrater). Dessutom handlar det inte om någon platt hjältedyrkan. Frodo är en viktigare förebild än Aragorn.

 

Jag vet inte precis om allt detta gör Melonis dagspolitiska budskap så mycket trevligare. Framför allt bör inte fantasy-kopplingarna överskattas. Delvis handlar det säkert om (medveten eller omedveten) vantolkning av Tolkiens budskap, liksom billig populism.

Fast långt ifrån bara. Möjligen kan utvecklingen också ha påverkat Italiens ytterhöger i något mänskligare riktning. Meloni säger själv att Sagan om ringen gjort henne mer uppmärksam på vad makt kan göra med människor. I så fall en sund konservativ reflektion

Och en uppenbar kontrast till modernisten Mussolini, som snarast hyllade makten för dess egen skull.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa