Snöglopp lagom till övningshelgen verkar inte ha lagt sordin på stämningen när jag träffar överstelöjtnant Per Magnus Nilsson i Linköping. Livgrenadjärgruppens nye chef, som tillträdde i januari. En trygg skåning – som dock levt i Östergötland sedan 90-talet och tog sina första militära marschsteg på saligt insomnade I4. Efter att bland annat ha tjänstgjort på Hemvärnets stridsskola är han nu tillbaka där allting började.
"En del av marken där vi övar den här helgen tillhörde tidigare I4" säger Nilsson medan vi längs lerig småväg tar oss fram till en förläggningsplats. "Vi övar ytövervakning och skydd av objekt, men utför också social patrullering".
Med det senaste menas i korthet att visa upp sig, så att människor ska se att försvaret inte bara finns på väl bevakade övningsområden. Under helgen har Hemvärnets soldater synts på Malmslätt, liksom i Skäggetorp och Ryd. "Vi har bara mött positiva reaktioner" säger Nilsson inte utan viss stolthet.
Övningen sker med bildligt krigsmuller från Ukraina som bakgrundsljud. Utanför Linköping övar insatskompanier från Hemvärnets bataljoner i Linköping och Norrköping. Som det går att läsa på nt.se inleddes övningen för de ungefär 80 Norrköpingssoldaterna med organiserad så kallad fordonsmarsch till Linköping. Som i krig med stridsberedda fordonskolonner.
"Fast vi övar inte med skarp ammunition" lugnar Nilsson mig efter att vi har passerat en pålitligt nitisk vakt på väg in till förläggningen.
Eller rättare sagt, man övar bara med skarp ammunition på skjutbanan. Mycket av verksamheten – som går under namnet SÖF (Särskild övning förband) – handlar om repetition efter pandemin. Knappt var detta elände över förrän Ryssland anföll Ukraina. Och plötsligen har försvarsfrågorna seglat upp till politisk topprioritet i Sverige. Vilket också märks på intresset för Hemvärnet.
"Jag har redan full bemanning" säger en närmast upprymd Charles Fox – kompanichef på Linköpingsbataljonen – inne i sambandstältet. Inom loppet av ett par månader har 1000 personer ansökt om att få gå med i Hemvärnet, bara i Östergötland det vill säga. "I hela landet var det nästan 27.000 senast jag tittade" fyller Per Magnus Nilsson i.
Smaka på siffrorna. Det skulle, om alla fullföljer sina intentioner, leda till en fördubbling av Hemvärnet.
Av erfarenhet kan vi räkna med att vissa hoppar av tidigt och till det följer en ganska kärv uttagningsprocess, med såväl säkerhetskontroller som hembesök. Ändå räknar Nilsson med att det ska finnas plats för alla som vill och kan tjänstgöra. Antingen som skyttesoldater för de som gjort värnplikt, eller på någon av de många specialisttjänster Hemvärnet kan erbjuda. Många tjänster tillsätts via frivilligorganisationer som Lottakåren, FMCK eller Svenska brukshundklubben. De som inte tidigare gjort militärtjänst får då börja med en intensiv grundläggande soldatutbildning på två veckor.
Nilsson påpekar särskilt hur viktiga hundarna är och vilket skräck de kan sätta i Lede fi. "De är vår viktigaste sensor". Fast Hemvärnet genomgår samtidigt en materielförnyelse, vilket är resultatet av beslut fattade redan innan kriget i Ukraina. Mer väntar. "Vi förbereder också anskaffning av drönare" säger överstelöjtnanten och ser nästan lite hemlighetsfull ut. För en annan, som inbillar sig ha hygglig koll på utvecklingen, var det åtminstone en överraskning. Utprovning pågår. Mer får jag inte veta.
En lärdom av kriget i Ukraina är ju betydelsen av drönare. En annan hur effektiva lätta pansarvärnsvapen kan vara i händerna på mindre förband. "Vi har tillgång på både pansarskott och granatgevär" säger Nilsson och syftar i det tidigare fallet på de numera välkända pansarskott m/86 som levererats till det ukrainska försvaret och som haft stor betydelse för möjligheterna att slå ut ryska fordon.
Fast viktigast av allt är ändå mat, för på kurrande mage strider ingen väl. På trossen är det enbart glada miner, det tråkiga vädret till trots. Matlagningen under tälttak är inga problem, däremot är verksamheten mycket vattenkrävande. "Det går åt en och en halv upp till tre kubikmeter" per soldat och dag säger chefkocken Fredrik Svahn och påpekar att diskningen kräver en hel del. Man håller alltså styvt på hygienen för att undvika magsjuka och andra olägenheter.
Vällagad mat behövs både i dåligt väder och kylslaget säkerhetspolitiskt klimat. Så är också stämningen påfallande god på förläggningsplatsen. Och Per Magnus Nilsson kan glädja sig åt att ha tillträtt sin tjänst inte under sämsta, utan bästa möjliga förutsättningar.