När USA:s nye försvarsminister James Mattis för första gången besökte Nato-högkvarteret i Bryssel hade han ett kärvt budskap i portföljen. Detta budskap går i korthet ut på att USA inte längre ämnar betala mer än sin andel av Natos budget. Därmed måste de andra medlemsländerna betala mer, om inte Nato ska försvagas.
Med en annan amerikansk president än Donald Trump hade detta möjligen mer framstått som ett önskemål än ett krav, men Trump har verkligen tröttnat på de europeiska fripassagerarna. Förenta Staternas andel av de samlade försvarsutgifterna har sedan kalla krigets slut ökat till ungefär 75 procent. Nu får européerna dra sitt strå till stacken, annars...
Ja, annars vad?
Den hittilsvarande europeiska letargin är resultatet av blott allt för bekväma säkerhetspolitiska analyser. Många medlemsländer har överoptimistiskt utgått från att det militära hotet förblir litet, eller att Förenta Staterna i vilket fall som helst kommer att garantera den europeiska säkerheten framdeles. Samtidigt har många europeiska regeringar ägnat sig åt mot Washington kritisk utrikespolitik i andra frågor. Därmed har de säkerhetspolitiska riskerna ökat. När Mattis kopplade på vattnet i Bryssel utsatte han sina Nato-kollegor för en kalldusch, som dock inte borde förvånat så många.
Samtidigt – och det är en i sammanhanget ofta förbisedd faktor – riskerar emellertid Trump att utsättas för en kalldusch med en ännu lägre temperatur, när han inser de geopolitiska konsekvenserna av sitt eget agerande.
Redan under det kalla kriget konstaterade Henry Kissinger, vars betydelse som geopolitisk strateg knappast går att överskatta, att ”om inte Amerika är organiskt integrerat i Europa, kommer det att tvingas involvera sig själv senare under omständigheter långt mindre goda på båda sidor av Atlanten”. Det var lätt att förstå innebörden då, men efter Sovjetunionens fall sänkte många garden i flummigt nygamla förhoppningar om den eviga freden. Och nu befinner vi oss just i en sådan situation som Kissinger har varnat för.
Trumps problem är nämligen vad han ska göra om Natos europeiska medlemmar vägrar följa hans krav? I första hand handlar det om att varje (eller, i praktiken, de flesta) medlemsländer ska budgetera minst två procent av sin BNP på försvaret. Det som tidigare var en ”målsättning” har alltså blivit ett krav, men i dagsläget lägger bara fem medlemsländer två procent eller mer på försvaret. Många ligger långt under strecket, även tunga stater som Tyskland, Italien och Spanien. Givet inrikespolitiska omständigheter är det långt ifrån självklart att alla stater kommer att hörsamma de amerikanska propåerna.
Hur Vita huset under sådana förhållanden ska bestraffa syndarna återstår emellertid att se. Det är nämligen svårt för USA att dra ned på sitt engagemang, utan att hela organisationens framtid riskeras.
Dels riskerar Förenta Staternas trovärdighet omedelbart att skadas, om exempelvis Estland (som snabbt rustat upp till försvarsutgifter om 2,2 procent av BNP) bestraffas för att italienare eller belgare drar benen efter sig. Dels och framför skulle blotta hotet om en extern aggression riskera att försätta kvarvarande amerikanska trupper och intressen i en hotfull situation om de inte backas upp hemifrån. Det duger inte att vara med till hälften.
Nato riskerar alltså att kollapsa, med svåröverskådliga säkerhetspolitiska konsekvenser för Europa som följd. Antingen kan då lejonparten av Natos europeiska medlemmar ena sig i en mer federalistisk, och mot Washington delvis fientlig, struktur. Eller – och mer troligt – faller kontinenten sönder i en mellankrigstida oordning, där den egna relativa svagheten och den absoluta närheten till Moskvas framgångsrika expansionism bestämmer förutsättningarna i eftergiftspolitisk riktning.
Inget av detta kommer naturligvtis att gynna Förenta Staterna, oavsett vad presidenten heter. Fast de stora förlorarna återfinns i Europa, inte minst i svagt rustade marginalstater som Sverige.