Det är lite stormigt inom Norrköpingspolitiken just nu. Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 11/1 blev Vänsterpartiets företrädare riktigt upprörda, då Moderaterna stödde Sverigedemokraternas kandidat för uppdraget att utreda hedersvåld i kommunen. Nicklas Ellehammer Lundström (V) tolkar i sin tur detta som att M bildat en valkoalition med SD.
Att stödja Sverigedemokraterna i vilken fråga som helst är fortfarande känsligt, så rent taktiskt tog onekligen Sophia Jarl (M) en risk som röstade på SD:s kandidat – oavsett orsak (Jarl menar att V struntat i frågan om hedersvåld tidigare). Men någon valkoalition är det inte fråga om, enligt Jarl, och själv har jag heller aldrig hört talas om något liknande. Så om nu inte Ellehammer Lundström har tillgång till hemlig information eller dylikt är det nog mest tal om illasinnade spekulationer. Att han anklagar Moderaterna för att ha gått i ”främlingsfientlig” riktning är därvidlag inte förvånande, men samtidigt osakligt. I den mån Vänsterpartiet tycker illa om enskilda moderata förslag räcker det att kritisera dem för att vara dåliga, det finns ingen anledning till brösttoner.
I dylika kontroverser står emellertid ofta ord mot ord. Då är det en god idé att se frågorna mer principiellt.
Vad gäller att M över huvud taget kan stödja SD i någon fråga kan säkert vara kontroversiellt, fast lika intressant är huruvida Sverigedemokraterna som kommunens tredje största parti ska hållas utanför allt inflytande till vilket pris som helst. Man kan tycka vad man vill om väljarnas val, men det bör nog respekteras. Dessutom passar eventuell utfrysning SD perfekt – det stärker partiet i dess martyrretorik.
En annan fråga är Jarls kritik mot Lars Stjernkvist (S), som enligt henne vill få vetorätt över vilka kandidater oppositionen utser till kommunstyrelsen. Skulle så verkligen vara fallet är det mycket allvarligt. Oppositionen styr sig själv – det ska inte majoriteten lägga sig i!