Ett uppmärksammat beslut under COP 28.
Fram till 2050 ska världens samlade kapacitet av kärnkraft tredubblas. Se där en omedelbar framgång för klimattoppmötet COP 28, som många annars fruktar ska sluta i ett fiasko. Världen är nämligen upptagen med så mycket annat för närvarande. Krigen i såväl Ukraina som på Gaza-remsan, fast också besvärliga ekonomiska tider i många länder.
22 länder har hittills skrivit under deklarationen. Förutom Sverige bland andra Finland och Frankrike, USA och (möjligen lite överraskande) Japan. Jämte den franska regeringen har också ministären Kristersson varit drivande.
Fast på frågan om just Sverige också behöver tredubbla sin produktion blir plötsligen energiminister Ebba Busch lite tvekande. Det går att förstå, men illustrerar samtidigt problemen med ambitiösa internationella överenskommelser i stort.
Hur bra det än är att Sverige bygger ut kärnkraften igen, behöver vi kanske inte göra en riktigt så stor satsning. Andra får då göra mer. Fast vilka och på vilket sätt fastslås inte. Risken är att den samlade satsningen blir mycket mindre.
På ett annat sätt är emellertid de planerade kärnkraftssatsningarna betydelsefulla. De påvisar nämligen att klimatfrågan äntligen håller på att bli vuxen. Det duger inte längre att kräva minskade fossila utsläpp utan att presentera alternativ. Det duger inte heller att bortse från de potentiella ekonomiska och i förlängningen sociala konsekvenserna av drakoniska utsläppsminskningar. Det krävs avvägningar, men också ett större fokus på produktionssidan.
Hittills har debatten handlat mycket om ökad sol- och framför allt vindkraft, men ibland också ökad användning av bio- och naturgas. Det senare är ju på det hela taget bara lite bättre än att bränna olja och kol. Och vindkraften är så opålitlig att den aldrig kan bli mer än i bästa fall ett komplement.
Den aktuella satsningen på kärnkraft bör alltså välkomnas på såväl internationell som nationell nivå. Och lokal, där planerna på kärnkraft i Norrköping inte bör störas av den politiska kalabalik, som nu tycks ha dämpats något.
Ett utmärkt exempel på hur destruktiv den rödgröna kärnkraftsavvecklingen varit för Sverige noterar vi förresten just nu. Ett halverat antal reaktorer går inte att ersätta med sol och vind hur som helst om något händer. Då tvingas man istället förbereda snabbstart av kraftverket i Karlshamn. Som går på olja.
Beslutet i Dubai ställer samtidigt delar av miljörörelsen – och inte minst det svenska Miljöpartiet – inför en besvärande utmaning. Hur ska man hantera vad som andra anser vara en betydande miljöinriktad framgång? Eller gäller bara internationella överenskommelser ibland, när det passar den egna politiken, även om dessa överenskommelser syftar till minskade utsläpp?
MP har haft svårt att göra en rimlig avvägning av vad man bör prioritera: den globala uppvärmningen eller kärnkraftsavvecklingen. Båda påstås var lika viktiga och bortom det rena flummet landar ofta lösningen på detta dilemma i ett evinnerligt tjatande om utbyggd vindkraft. Och vad som i praktiken är rejäla välfärdsförsämringar.
Nu kan man visserligen hävda att De gröna är ett litet ytterkantsparti, men det kan ändå få betydelse för framtida regeringsbildningar. Daniel Helldén hann knappt tillträda som språkrör förrän han deklarerade att Miljöpartiet aldrig kommer att ställa sig bakom någon nygammal utbyggnad av kärnkraften.
Det är förstås ett ställningstagande som inte kommer att störa Ulf Kristerssons nattsömn. Fast kanske Magdalena Anderssons.