Julia Navalnaja har lyckats organisera en omfattande proteströrelse i exil.
Det intressanta är inte att Vladimir Putin återvalts som Rysslands president med de mer löjeväckande än imponerande siffrorna 87,3 procents stöd. Betydligt intressantare är i så fall att tvåan – kommunisternas kandidat Nikolaj Charitonov – bara fick 4,3 procent.
Dylika nyheter går ofta förbi stora medier, vilket i sin tur kanske illustrerar hur den gamla konsten kremlologi fallit i glömska. Charitonovs usla valresultat säger nämligen mycket om den politiska situationen i dagens Ryssland.
På något sätt överlevde ju kommunistpartiet Sovjetunionens fall och utgjorde ett reellt hot mot demokratin, fram till att både ryssar och omvärlden fick börja fundera på om inte Putin var ett betydligt större hot. Kommunisternas kandidater kunde dock alltid räkna på att göra relativt bra ifrån sig i de allmänna valen. Proportionerna mellan genuint stöd, missnöje och proteströster mot regimen kan förstås diskuteras. Men så sent som 2012 fick den gamle veteranen Gennadij Ziuganov över 17 procent och i förra presidentvalet för sex år sedan kunde den dåvarande kommunistkandidaten inhösta nästan tolv.
I år är kommunistpartiet nästan utraderat och man kan fråga sig varför. Under många år utgjorde nämligen detsamma en relativt bekväm opposition för Putin. Motståndare, ja, men bara inom begränsade ramar. Utan riktigt stort inhemskt stöd och helt utan supportrar utanför landets gränser. Man kan alltså sägas att kommunisterna tilläts få så många officiella röster som man faktiskt fick i valen!
Icke så i år, trots att kommunisterna varit helt lojala med regimens krig i Ukraina. Förklaringen är sannolikt att Putin inte längre behöver kommunisterna. Lite som Stalin en gång först bekämpade "vänsteroppositionen" och därefter motsvarande opposition till höger, har Putin först bekämpat högeroppositionen och nu vänstern i form av de kommunistiska resterna.
Den ryska oppositionens nya inofficiella ryska nationsflagga. Det blodröda bandet har tagits bort.
Och det är precis så vi ska se sakernas tillstånd. Putin betraktar sig mer och mer som en ny Stalin – och tycks tyvärr också alltmer besitta dennes paranoia. Sitter Putin kvar till nästa val om sex år kommer han till och med att ha överträffat Stalin i långt maktinnehav.
Utomlands kritiseras han dock mest för att vara en auktoritär ledare. Det är en kritik som på sätt och vis går hem, fast på fel sätt. För i just den frågan är det snarast tsaristiska dogmer som fastställer politiken – "ortodoxi, autokrati, nationalitet". De faktiska skillnaderna jämfört med den stalinistiska politiken är visserligen inte så stor.
Stalin behövde visserligen aldrig utsätta sig för nesan att väljas direkt av folket (han hade garanterat fått, minst, 100 procent). De moderna ryska presidentvalen i synnerhet, men i utökande utsträckning också övriga val, följer emellertid samma formalistiska ritual som de sovjetiska valen.
Under sovjettiden var det självklart för de flesta människor att rösta på den enda egentliga valsedel som fanns – den kommunistiska. Och jag misstänker att det förhöll sig på liknande sätt också denna gång, även om de teoretiska alternativen var något fler. Varför ta några risker över huvud taget, när alla ändå vet hur valet slutar till sist?
Därmed är det anmärkningsvärt hur många protester det ändå varit. Valförrättningar har angripits, men framför allt lyckades Alexej Navalnyjs änka Julia från sin exil organisera kaos på många platser i Ryssland, genom sin rekommendation att alla skulle gå till valbåsen exakt klockan tolv. Därmed blev det också lättare att rösta på andra – officiellt godkända kandidater eller inte – liksom att rösta blankt.
På det hela taget lär ändå Putin tolka utgången som att folket är med honom. Eller åtminstone inte mot honom. Omgiven som är han är av självvalda ja-sägare kan det faktiskt vara svårare än man tror för Putin att få en realistisk bild av en situationen utanför Kreml. På sätt och vis har han gjort sig mycket ensam.
Mycket talar tyvärr för nya utskrivningar av ungdomar som ska skickas till fronten. Också i Moskva och Sankt Petersburg. Mycket talar tyvärr för en stor rysk sommaroffensiv i Ukraina. Eller snarare försök till offensiv, för att densamma blir framgångsrik är inte självskrivet – och hänger delvis också på den hjälp vi i väst kan ge Ukraina.
Tyvärr lär offensiverna fortgå också på andra fronter än de militära. Det är redan nog så allvarligt. Till exempel avslöjar Sveriges Radios Eko-redaktion nya uppgifter om spionskandalen på Ericsson. Ryssland var ute efter information som skulle möjliggöra omfattande avlyssning av mobilnätet, samt att störa ut detsamma.
Det riskerar att komma mera.
***
Hur många röster fick Putin egentligen? Även officiella siffror har skiftat lite fram och tillbaka – också långt efter att valet var över. När jag skrev ledarkrönikan hade jag till sist justerat Putins seger till 88,5 procent. Fast den nu aktuella siffran tycks åter vara 87,3 och så får det bli. Långsam rösträkning? Nja, jag tror snarare att det handlar om dålig synkronisering på olika nivåer. Det är ju inte lätt att veta exakt hur mycket fusk man tänkt sig i Kreml!