Den 10 september 1921 brukar ibland räknas som den svenska demokratins födelse, även om datumet kan variera lite. Då avhölls nämligen val till riksdagens andra kammare och för första gången hade kvinnor rösträtt – men exakt när detta bör högtidlighållas varierar alltså, beroende på att valet inleddes detta datum men alla valkretsar hade inte hunnit rösta förrän sexton dagar senare.
Möjligen är detta också symptomatiskt för hela demokratins införande, för det var naturligtvis inte så att Sverige i gängse mening var en diktatur före 1921. Och kanske var inte heller demokratin i alla stycken så självskriven som vi kan tycka i dag ens efter 1921.
Allmän och lika rösträtt till andra kammaren hade införts redan av den konservativa ministären Lindman 1909, medan begränsningar fortfarande rådde i kommunalvalen, inklusive landstingsvalen – vilket i sin tur påverkade första kammarens sammansättning, eftersom denna successivt förnyades utifrån resultaten i dessa. 1919 hölls de första kommunalvalen med allmän och lika rösträtt – för både män och kvinnor.
Fast kvinnor hade faktiskt rösträtt redan långt tidigare, dock bara vissa! Nämligen de myndiga men ogifta med viss förmögenhet. Det var om man så vill ändå en försiktig början, men om man tror att vägen till lika rösträtt för kvinnor och män varit linjär tar man fel. Under frihetstiden på 1700-talet åtnjöt kvinnor under vissa omständigheter faktiskt samma rättigheter som män. Det handlade framför allt om prästvalen på landsbygden, likaså hade kvinnor viss rösträtt till riksdagen inom borgarståndet och i borgmästarvalen.
Ståndsriksdagen var förstås inte någon demokrati i vår mening, men utvecklingen påvisade ändå att kvinnors politiska deltagande, låt vara på marginalen, inte var helt väsensfrämmande i äldre tid. Tvärtom var avvecklingen av också dessa begränsade rättigheter uttryck för en medveten politik.
Under 1800-talet växte kraven på allmän rösträtt. Ändå dröjde det anmärkningsvärt länge innan också kvinnor omfattades av denna rörelse med någon större automatik. 1884 prövades frågan för första gången utan framgång i riksdagen. Det manliga intresset föreföll sparsamt, varför det var först efter grundandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt vid förra sekelskiftet som frågan fick verkligen sprängkraft – men inledningsvis med måttliga framgångar.
En förklaring till detta kan vara att rösträtten kopplades så intimt samman med (den manliga) värnplikten, som varit central för demokratins framväxt enligt slagordet "en man, en röst, ett gevär". En annan förklaring är att de radikala suffragetternas extrema metoder i framför allt Storbritannien skrämde många, även om de svenska rösträttskvinnorna inte hade mycket till övers för våldsamheter.
Givet under så förhållandevis kort tid som den organiserade rösträttsrörelsen för kvinnor verkade, var den ändå framgångsrik i att vända opinionen. Dessutom påverkades också det neutrala Sverige av världskriget på kontinenten. Om än sällan i uniform bidrog kvinnor överallt till krigsansträngningarna och i konvulsionerna efter den ryska revolutionen insåg också de mest konservativa i Sverige behovet av politiska reformer för att undvika politisk radikalisering. Ändå blev också den fullständiga demokratiseringen en utdragen process – låt vara att det handlade om grundlagsändringar – innan kvinnor så äntligen kunde utöva sin rösträtt också i andrakammarvalen 1921.
Fast riktigt jämlika ansågs nog ändå inte kvinnorna vara. I den rådgivande folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 räknades mäns och kvinnors röster separat. Även i den stund en majoritet av alla röster skulle vara för ett förbud skulle ett sådant bara bli aktuellt om också en majoritet av männen röstade nej. Nu fick det visserligen inte någon praktisk betydelse eftersom en majoritet av alla väljare röstade nej, men den manliga halvan hade alltså i praktiken vetorätt mot den kvinnliga.
Men hur gick det då i riksdagsvalet 1921? Socialdemokraterna gick visserligen fram, men vänstern var splittrat på tre partier (varav ett var det redan Moskvatrogna kommunistpartiet) och en ganska motvillig Hjalmar Branting blev statsminister för en svag socialdemokratisk minoritetsministär. De första kvinnorna att inväljas till riksdagens andra kammare blev Högerns Bertha Wellin, Liberalernas Elisabeth Tamm samt för Socialdemokraterna Nelly Thüring och Agda Östlund, medan Liberalernas Kerstin Hesselgren invaldes till första kammaren. Däremot skulle det dröja till 1947 innan Karin Kock (S) blev Sveriges första kvinnliga statsråd.