Det misstänkta mordvapnet. Numera är automatvapen mer regel än undantag vid mord och mordförsök.
Förr anlitades yrkesmördare för att utföra det smutsiga värvet. För beställaren var det ofta en både omständlig och dyr process, vilket samtidigt begränsade intresset av planerade mord.
Det finns ingen anledning att romantisera denna äldre situation på något sätt. För alldeles oavsett vem som utför ett mord handlar det ju om att beröva en annan människa hennes liv. Värre kan det inte bli.
I den mån någon ändå gör just detta – romantiserar den relativt nära historien – är det ändå psykologiskt begripligt. För den våldsutveckling Sverige upplevt de senaste åren saknar modernt motstycke. För var dag som går tycks ett människoliv allt mindre värt. Inte minst om man rent krasst räknar i kronor och ören för den som eventuellt vill beställa ett mord.
Dubbelmordet i Hageby är det senaste beviset för denna tragiska utveckling. En 19-årig yngling ska ha redan ha gripits av polisen, misstänkt för brottet och (enligt Expressen) med "en påse" ammunition på sig. Efter gripandet ska den unge mannen blivit upprörd och undrat hur länge förhören skulle pågå. För på tisdagen skulle han ta studenten...
Må vara hur det vill med de exakta omständigheterna, men mönstret går igen. Tonårskillar rekryteras för att begå grova brott i andra städer och kan sedan påräkna vad som förr hade ansetts som kaffepengar för sin insats. Ofta handlar det dessutom om personer under 18 år, som kan hoppas på lägre straff – vanligtvis högst fyra års sluten ungdomsvård.
Att "brösta en fyra för att bli en hundragubbe" är numera ett vedertaget begrepp i den undre världen.
Frivilligheten kan i många fall visserligen diskuteras. Samtidigt som den kriminella karriären faktiskt lockar, finns det många som tvingas till grova våldsdåd. Att sätta sig upp mot gängens krav kan sluta illa. Den som vägrar mörda kan rentav riskera att bli mördad själv.
Som alla förstår har det skett en kraftig mentalitetsförändring på relativt kort tid. Om planerade mord förr ansågs som mer eller mindre extremt också bland kriminella, är synen på människoliv numera långt mer instrumentell.
Naturligtvis får allt detta psykologiska konsekvenser längre fram i livet, men många unga brottslingar lever redan i vad som i praktiken är parallella samhällsordningar. Ett sätt att hantera situationen kan till exempel vara att betrakta sig som soldater i ett krig. Då är det ju tillåtet att döda! Ett praktiskt självbedrägeri.
Visst förekom tonårsmördare också förr. Fast då handlade det ofta om knivslagsmål och annat som spårade ur. Inte kallblodiga uppdragsmord.
Man kan inte räkna med att dessa unga mördare tar någon större hänsyn till allmänheten. Ibland händer det att fel personer utsätts för mord eller mordförsök, att bomber placeras på fel adress och så vidare. Uppdragsgivarna tycks också måttligt upprörda när det blir fel. Det finns alltid nya ynglingar att värva. Tonårskillarna betraktas som en förbrukningsvara – av låg "kvalitet", men billig.
Att vända utvecklingen kommer att ta lång tid, men lagstiftningen skärps tack och lov successivt och rättsväsendet får både utökade resurser och större möjligheter att agera. Så kanske är det dags för polisen att just nu – i så fall för första gången i Sverige – pröva att införa en så kallad visitationszon i Norrköping. Jag tror den stora allmänheten välkomnar alla möjligheter att ta i hårdare mot gängen. Vi kommer att vinna kampen mot den organiserade brottsligheten. Men det kommer tyvärr att ta tid.