Dumt att låta sig skrämmas av Erdogan

Tills vidare får vi acceptera Erdogans basardiplomati – fast det innebär alltså inte stora eftergifter.

Ledarkrönika 21 maj 2022 05:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Mellanösterns basarer med dess utstuderade prutningskultur har sin charm, om än inte alltid på samma våglängd som oss nordeuropéer. Framför allt passar mentaliteten illa inom storpolitiken. Fast den som likt Turkiets president Recep Tayyip Erdogan började sin karriär med att sälja vattenmeloner, simit (sesamkringlor) och vykort i Istanbul riskerar nog att bli präglad för livet.

Därför är det egentligen inte särskilt förvånande att just Erdogan bryter mot det diplomatiska protokollet och – utan förvarning – hotar med att lägga in veto mot Finlands och Sveriges Nato-ansökningar, med mindre än att vi går med på ett flertal långtgående krav. Framför allt är det vi svenskar som ska gå honom till mötes med genom att avbryta kontakterna med flera kurdiska organisationer, utlämna ett antal kurder som sökt fristad här och dessutom börja sälja vapen till Ankara. Det mesta mer eller mindre oacceptabelt och tillräckligt för att göra även luttrade diplomater upprörda.

 

Ett sätt att reagera på dylika förolämpande utspel är att själv bli offentligt upprörd och (bildligt) slita sitt hår i vredesmod – vilket faktiskt kan fungera, så länge alla inser att det handlar om regisserad ilska. Fast just under dylika omständigheter är det nog mindre lämpligt. Man kan också likt Magdalena Andersson låtsas som det regnar och i görligaste mån helt enkelt ignorera Erdogan.

Erdogan är nämligen medveten om att det pris han erbjuder för att inte lägga in sitt veto är alldeles för högt. Han vet också att det pris han själv skulle få betala för detta veto, i den stund det mot förmodan skulle aktualiseras, vore snudd på omöjligt att lösa in. Presidenten är redan djupt impopulär inom Nato, men tolereras genom Turkiets relativt starka försvar och dess viktiga geopolitiska position. Samtidigt skulle ett slutgiltigt nej till Finland och Sverige riskera att kasta in Nato i en av dess värsta kriser någonsin. Det vore förödande för organisationens trovärdighet om kandidatländer under riskfyllda omständigheter först skulle få ja i samband med sina underhandskontakter och därefter nej när de formella förhandlingarna inleds. Dessutom är faktiskt Finlands och Sveriges sammantagna geopolitiska betydelse i nordost nästan lika tung som Turkiets i sydost (utan att för den skull egentligen skada de turkiska intressena).

Vad Erdogan istället hoppas uppnå är långt mindre än vad han nu kräver och hans främsta vapen i budstriden är en påfrestande förhalningstaktik. Att initialt inte gå honom till mötes över huvud taget är i så fall ett rimligt motbud. Då tvingas den turkiske presidenten sänka sina krav betydligt och lägga fram önskemål som istället kan bli föremål för verkliga förhandlingar.

 

För svensk (och finsk) räkning handlar det om att väga tidsutdräkten mot vilka eftergifter vi kan vara beredda att gå med på. Bäst är nog att i görligaste mån frikoppla kurdfrågan från Nato-medlemskapet – samtidigt som det också finns möjlighet att bredda prutningen genom att föreslå andra varor i affären. Hur vore det att till exempel köpa några turkiska drönare, de som haft så stor betydelse under kriget i Ukraina?

Samtidigt kan det finnas goda skäl att föra samtalen mellan Stockholm och Ankara via ombud. Dels därför att det inte är så att vi står inför något tryck att gå Erdogan till mötes, snarare tvärtom. I Nato finns en utarbetad praxis att undvika kohandel, åtminstone utanför de strikt säkerhetspolitiska sfärerna. Dels därför att Erdogans krav ska ses som en del av större och viktigare affärer.

Presidenten hoppas få köpa de moderna amerikanska F35-planen eller i annat fall få köpa fler och uppgraderade versioner av äldre F16. Något Erdogans kollega Joe Biden äntligen kan godta, fast också skjuta upp på obestämd framtid som markering mot Ankara.

 

Någon eftergift måste förstås också vi göra, om inte annat symbolisk. Något måste vi också låta blomsterretoriken prägla relationen till den erdoganska regimen. I dag. Fast bakom alla leenden och bugningar bör vi också påminna oss om att det kommer en morgondag. Och att också turkiska svinhugg kan gå igen.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Gunnar Hökmark: Låt inte MP och V hota vår väg in i Nato

Låt inte MP och V hota vår väg in i Nato

Ledare: Lika historiskt som odramatiskt beslut

Lika historiskt som odramatiskt beslut

Hans Stigsson: Finland leder Sverige in i Nato med bestämda steg

Profilbild

Jakob Styrenius: Talibanerna förblir talibaner

Talibanerna förblir talibaner

Erik Thyselius: Hellre gröna hökar än svenska duvor

Hellre gröna hökar än svenska duvor
Visa fler