Alla visste att dagen skulle komma och vi har haft god tid att förbereda oss mentalt. Ändå är många, och inte bara britter, bedrövade och nästan chockade över beskedet att Elizabeth II – av Guds nåde Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirlands och Hennes övriga rikens och territoriers Drottning, Samväldets överhuvud, Trons försvarare – har avlidit. Efter att i sju decennier fullgjort sin plikt får hon äntligen vila. En världslig pension var däremot utesluten. Gustav VI Adolfs valspråk Plikten framför allt hade lika gärna kunnat vara hennes.
Istället var emellertid Elizabeth II:s, liksom alla brittiska monarkers, valspråk Dieu et mon droit (Gud och min rätt). På franska och sannolikt först använt av Henrik V på 1400-talet, då franska fortfarande var det självklara anglonormandiska hovspråket. Sådana uråldriga traditioner förpliktar. Få visade sig bättre lämpade att bära upp alla dessa traditioner än Elizabeth II, vilken redan som ung insåg värdet av att bevara det gamla Storbritannien i en ny och riskfylld tid.
Född strax efter det första världskriget var hon vad som på svenska kallas frivillig bilkårist under det andra. Så, vid 25 års ålder, ärvde hon tronen efter Georg VI 1952. I en annan tid, då det brittiska imperiet fortfarande existerade och sir Winston Churchill var premiärminister. Churchill var drottning Elizabeths första premiärminister, Liz Truss hennes femtonde och sista. I ett Storbritannien vars imperium ibland bara existerar som ett bleknande minne, men som framgångsrikt ändå funnit sin storpolitiska roll.
I betydande utsträckning har det varit Elizabeth II:s förtjänst. Trots att drottningen i egentlig mening inte spelat någon politisk roll, går hennes diplomatiska sinnelag inte att underskatta. Framför allt var Elizabeth II länken mellan den gamla världen och den nya. Personligen träffade hon många av 1900-talets stora ledare och hon överlevde dem till sist alla, bland andra Michail Gorbatjov som också avled nyligen.
Framför allt var Elizabeth II alltid, och blev med tiden än mer, populär bland britter i gemen. Liksom många människor över faktiskt hela världen. För en annan – född på 60-talet – hade hon alltid funnits. Och dessutom sett ungefär likadan ut. En lite stram men mycket älskvärd äldre dam som aldrig blev konstlat pompös. Drottningen bar det historiska arvet med en naturlig pondus som fick uppdraget att framstå som en ständigt pågående picknick med maken prins Philip och hennes älskade Corgi-hundar.
Nu är hon borta och vi är många som kommer att sakna hela världens mormor. Mest britterna förstås, eftersom Elizabeth II representerade inte bara monarkin, utan i stor utsträckning hela nationen. Mannen som var Frankrike, brukar en del säga om Charles de Gaulle. På andra sidan kanalen kan man i motsvarande utsträckning säga att det var Drottningen som var Storbritannien.