Själva anblicken av det sovjetbyggda stålverket Azovstal i Mariupol förde, redan före det ryska anfallet, tankarna till Bladerunner-filmerna eller kanske något ovanligt dystopiskt dataspel. Däremot inte automatiskt till en medeltida borg. Trots att den jämförelsen på många sätt är den bästa.
Inte minst nu, efter att Kreml utropat seger i slaget om Mariupol. Det kan visserligen låta rimligt då hela ruinstaden, undantaget just stålverket, redan ockuperas av ryska styrkor. Fast just eftersom hundratals ukrainska soldater håller ut i Azovstal är Mariupol inte säkrat. Kreml utlovar nu belägring istället för stormning och även om det aldrig finns anledning att ta någonting som hörs i Moskva för sant, talar taktiska skäl för att löftet stämmer.
Stormningen skulle nämligen riskera att bli oerhört kostsam i ryska soldatliv – som behövs på annat håll. Azovstal är inte bara en av världens största stålverk utan i praktiken också ett enormt fort, men djupt grävda bunkrar och tunnelsystem långt under jord. Detta stalinistiska mästerverk byggdes om efter andra världskriget till att kunna användas just som befästning och har till och med vissa förutsättningar att överleva kärnvapenanfall.
Alltså hoppas den ryska krigsmakten kunna svälta ut Azovstal istället. Precis som under en medeltida belägring. Dessutom lär man ägna sig åt lågintensiv, men tung beskjutning av stålverket och bevaka alla kända in- och utgångar effektivt.
Det kräver förstås också en del, inte minst ganska mycket trupp, för industrikomplexet är stort och upptar en betydande del av hela Mariupol. Lägg därtill tunnlar som förmodas mynna ut långt bortom själva stålverket.
Vore det inte bättre att bara lämna Azovstal i fred? Nej, det går inte heller. För då skulle kvarvarande ukrainska soldater strax ta sig fram till andra delar av Mariupol, för att utföra sabotage och eventuellt ta emot förstärkningar från luften. Lämnar de ryska trupperna stålverket åt sitt öde, riskerar det i förlängningen av ockupationen av hela staden. Och att kontrollera Mariupol är av central betydelse för den som vill kontrollera kusten längs Azovska sjön.
Allt detta för också tankarna till medeltida krigföring, där svårforcerade borgar kunde försvaras av relativt små styrkor, men också fungera som geografiska lås och möjliggöra motoffensiver.
Under alla omständigheter påvisar redan kriget i Ukraina att en del vanföreställningar om moderna krig måste avvisas. Nej, de avgörs inte genom cyberattacker eller dylikt – utan genom järn och blod. De behöver inte heller alls vara några snabbt avklarade affärer, eftersom lämpliga vapen i händerna på jägarförband och andra lätta infanteristyrkor ger försvararna enorma fördelar. Och de riskerar, åtminstone i vid mening, i stor utsträckning att avgöras i bebyggda områden.
Inte så sällan kan det handla om belägringskrigföring. Precis som under medeltiden.
Слава Україні! Героям слава!