Den stora triumfen som ställdes in

Det var främst Sovjetunionens förtjänst att nazisterna besegrades, men nu står Röda torget tomt.

Ledarkrönika 8 maj 2020 05:02
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Vi inbillar oss gärna att det var på Normandies blodiga stränder som andra världskriget avgjordes. Fast så var det ju inte. Utan att bagatellisera den insats soldaterna från USA och Storbritannien med flera länder gjorde, var på det på östfronten Tysklands öde beseglades.

Under D-dagen ställdes 150.000 allierade soldater mot 50.000 tyskar. Under den samtidigt pågående framgångsriska sovjetiska Bagrationoffensiven ställdes 1,5 miljoner sovjetiska soldater mot nästan 500.000 tyska. Proportionerna är ungefär desamma! Men som synes var skalan en helt annan i öst. Oavsett om det handlade om soldater, stridsvagnar, artilleri eller stridsflyg var kriget på östfronten en gigantisk kraftmätning, med ett halvt undantag för de största slagen under första världskriget också något som saknar historiskt motstycke.

I ekvationen bör man visserligen notera att Sovjetunionen haft stor hjälp av amerikanska materielleveranser, men det förändrar ändå inte slutsummeringen mer än på marginalen. Utan den sovjetiska insatsen hade Nazityskland vunnit kriget.

 

Ändå är det inte precis just den segern vi firar. Att det blivit på det viset kan delvis nog tillskrivas att Hollywood var mycket bättre än Mosfilm på att framställa publiksuccéer under kalla kriget! Men också av ett annat skäl. Andra världskriget var en episk kraftmätning mellan civilisation och barbari – fast mest i väst. Jag tillhör visserligen dem som anser att till och med den stalinistiska Sovjetunionen var avgjort bättre än det nationalsocialistiska tyranniet. Men hur man än vrider och vänder på det blir det sett till politiska system en gradskillnad.

Medan de västallierade verkligen befriade Västeuropa från det nazistiska barbariet, var den sovjetiska befrielsen av Östeuropa också ett ganska traditionellt imperialistiskt erövringskrig. En brutal lägervakt ersattes av en annan, nästan lika brutal.

Därför är det på sätt och vis ganska talande att röda torget i Moskva kommer att vara tomt i morgon, på själva 75-årsdagen av segern i Stora fosterländska kriget. Det beror förstås på coronasmittan, men äger samtidigt sin symbolik. Med all respekt för de ryska veteranerna och med all respekt för exempelvis Leningrads tappra försvarare (jag bodde själv i staden, då åter omdöpt till S:t Petersburg, några månader på 90-talet), har firandet aldrig varit lika fullständigt som dess västliga motsvarigheter. Det östeuropeiska förtrycket skapade ett tomrum som aldrig så pampiga parader kunde ersätta.

 

På 90-talet hade man visserligen chansen. Under segerparaden 1995 (50 år efter krigsslutet) stod veteranerna i det då nya demokratiska Ryssland i centrum för firandet. En triumf i sig utan den sedermera så ansträngande putinska chauvinismen. Dessutom tvingades västvärlden äntligen erkänna de sovjetiska soldaternas avgörande betydelse vid Tredje rikets besegrande.

Tyvärr skulle det inte bestå. Vladimir Putin skulle göra segerdagen till ett självförhärligande spektakel, inklusive en selektiv historierevisionism. Genom att göra triumfen mot Hitlertyskland till en specifikt rysk angelägenhet förminskas dessutom de uppoffringar alla de andra sovjetfolken gjorde i kampen mot nazismen. 

Därför svider det inställda (eller snarare framskjutna) segerfirandet värre i Moskva än någon annanstans. Åratal av nationalistiskt uppbyggda förväntningar mynnar ut i ett praktfullt västgötaklimax på ett tomt röda torg. Inklusive en påtagligt frånvarande president, samtidigt som resten av Ryssland lider av en coronapolitik minst lika vanskött som den Donald Trump erbjudit amerikanerna på andra sidan Atlanten.


Ämnen du kan följa