På grund av en saknad söm gick hästskon förlorad. På grund av en saknad hästsko gick hästen förlorad. På grund av en saknad häst gick ryttaren förlorad. På grund av en saknad ryttare gick stridslinjen förlorad. På grund av en saknad stridslinje gick kavallerianfallet förlorat. På grund av ett förlorat kavallerianfall gick slaget förlorat. På grund av ett förlorat slag gick kriget förlorat.
Ovanstående lärdom är tänkt att pränta in noggrannhet bland soldater. Även små faktorer kan i förlängningen leda till mycket stora konsekvenser.
Även om det är mindre vanligt med just kavallerianfall under moderna krig, gäller förstås principen fortfarande. Och precis som det ibland är bra att ta ett steg bakåt – för att se de stora linjerna mitt i stridslarmet – kan det ibland vara bra att ta ett steg fram och syna de små detaljerna.
Om inte hästskosömmar så exempelvis däckens skick på de hjulförsedda fordonen.
Påfallande många ryska fordon har övergivits under striderna i Ukraina, ofta utan synliga skador. Det kan förstås bero på att dieseln tagit slut – eller helt enkelt för att soldaterna deserterat. Fast ofta har lastbilar och andra fordon också fått punktering eller drabbats av andra problem som inte behöver vara direkt stridsrelaterade.
Det dåliga underhållet har i sin tur två orsaker. Dels sovjetarvet och dels korruptionen. Under sovjettiden var underhåll och reservdelshållning alltid eftersatt av planekonomiska skäl och personalen tog lite ansvar för den gemensamma utrustningen. Civila förhållanden påverkade också attityden. Om till exempel en traktor gick sönder i jordbruket hände det att traktorföraren bara gick därifrån. Andra hade i teorin ansvar för underhållet på kolchosen, men ofta fick traktorn bara stå kvar där den hade gått sönder.
Korruptionen finns på alla nivåer och yttrar sig bland annat i att befäl och förrådsansvariga med flera lägger beslag på pengarna skulle gå till exempelvis nya däck. Och så går det som det går när fordonen skickas ut i krig.
Huruvida detta i sig räcker för att förklara den hittillsvarande relativt svaga ryska insatsen kan förstås diskuteras, men sammantaget leder underhållsproblemen till allvarliga brister vid försöken att framrycka och onödiga förluster när man till och med tvingas överge egentligen oskadade fordon.
Underhållsbristerna avslöjar också den starkt hierarkiska och statusuppbyggda armén, även den med rötter i sovjettiden. Underhållspersonal står långt ner i hackordningen och på samma sätt förhåller det sig med ansvariga för logistiken. Resultatet blir därefter, en snedbalans där välfungerande enheter lämnas i sticket när det väl gäller.
Den som vill förstå hur sovjetarvet kan påverka krigsmakten rekommenderas att läsa Zigmas Stankus Sovjet invaderar Afghanistan (Svenskt militärhistorisk bibliotek), en självbiografi skriven av en fallskärmsjägare som beskriver förhållanden under kriget som sällan har uppmärksammats.
Än i dag tycks alltså många brister från då leva kvar och det är åtminstone en delförklaring till de förhållandevis svaga ryska insatserna. Samtidigt är det ju tyvärr så att kvantitet är en kvalitet i sig, vilket redan Lenin lär ha fastslagit. En grov uppskattning tyder på att den ryska krigsmakten lider minst tre gånger så stora förluster som den ukrainska – men kan samtidigt påräkna större reserver.
Därför är det heller inte så märkligt att Cherson (definitivt?) fallit i ryska händer. Det ger möjligheter att gå vidare längs Svarta havskusten västerut, men också rycka norrut med Kyjiv på västra sidan floden Dnipro. Eftersom det är oklart vilka ytterligare resurser som finns tillgängliga för det ukrainska försvaret på detta frontavsnitt är det dåliga nyheter.
Слава Україні! Героям слава!