Om syftet med den franske presidenten Emmanuel Macrons Pekingbesök var att påvisa existensen av en fransk stormakt, tja då har han på sätt och vis lyckats! För medan mindre staters agerande bara hade betraktats som diplomatiska fnurror på den världspolitiska tråden, har Macrons utspel renderat krisstämning i många huvudstäder.
På statsbesök i Kina låter Macron förstå att Europa (läs: Frankrike) har en egen Kina-politik, inte går i USA:s ledband och därtill inte nödvändigtvis vill bli inblandad i någon konflikt mellan Peking och Taipei. Det är oerhört. I en situation där många fruktar ett krig i Sydkinesiska havet, låter den franske presidenten förstå att Europa bör förhålla sig tämligen neutralt.
Reaktionerna har alltså inte låtit vänta på sig. I Förenta Staterna protesterar många toppolitiker och undrar vad europeiska länder skulle säga om USA krävde att Europa fick handskas med kriget i Ukraina bäst de vill, att Washington hade för avsikt att agera neutralt. Samtidigt som företrädare för europeiska stater – inte minst Polens premiärminister Mateusz Morawiecki, påpasslig på besök i Washington – bedyrar sin lojalitet med Förenta Staterna. Också i fallet Taiwan.
Därmed kan man alltså säga att Macron visserligen lyckades väcka uppmärksamhet, men samtidigt motarbetar just det han ville uppnå i Peking – nämligen budskapet om "strategisk autonomi" för Europa.
I sig är det inte någon dålig tanke, eller var åtminstone inte fram till för lite drygt ett år sedan. För Rysslands storanfall på Ukraina har kullkastat de storpolitiska förutsättningarna och påvisat behovet av nygammal realpolitik från kalla krigets dagar. Därmed är det uppenbart att hur önskvärd Europas autonomi långsiktigt än skulle vara, så är det av säkerhetspolitiska självbevarelseskäl av största vikt att garantera amerikansk närvaro på kontinenten under överskådlig framtid. Det innebär också ett givande och tagande. Förutom det demokratiskt oerhörda att låta Taiwan gå under, är det inte heller något Europa kan kosta på sig om man vill ha ett fortsatt amerikanska engagemang utanför nationens egna gränser. Vi måste stödja USA i dess politik gentemot Kommunistkina.
Vad möjligen värre är för Macron personligen, är att han genom sitt agerande inte påvisar hur dominant – utan snarare hur svag – Frankrikes ställning är på kontinenten. I valet mellan Paris och Washington väljer nära nog alla helt enkelt det senare.
Att en annars uppenbarligen intelligent person som Macron sålunda målat in sig själv i ett hörn kan förklaras på olika sätt. Ett är att han, i likhet med andra politiker under motsvarande omständigheter, inte vill erkänna att den storpolitiska spelplanen förändrats under kriget i Ukraina. Ett krig där Macron först försökte spela en medlande roll, men sedan detta misslyckats haft svårt att engagera sig. Det finns inte utrymme för någon tredje väg i kriget, samtidigt som det kan diskuteras om Frankrike utgör någon av Ukrainas bästa allierade. Givet sin ekonomiska styrka och det franska försvarets storlek framstår inte det understöd som erbjudits Kyiv som särskilt imponerande.
Därtill är Macron trängd på hemmaplan, där en visserligen nödvändig men impopulär pensionsreform orsakat inrikespolitisk kalabalik. Macron förefaller gå vinnande ur striden, för de flesta fransmän inser behovet och dessutom har folket börjat tröttna på alla strejker och våldsamma demonstrationer. Men förtroendet för presidenten har skadats allvarligt, i synnerhet som reformen sjösattes med dekret snarare än den vanliga vägen genom parlamentet (vilket också kan få rättsliga konsekvenser).
Det är visserligen långt till nästa presidentval, men efter två femåriga mandatperioder får Macron inte ställa upp för omval och nu gäller det för honom att göra sig själv relevant – såväl inom som utanför Frankrikes gränser, men också i historieböckerna. Vad är bättre än att likt den store föregångaren Charles de Gaulle påvisa Frankrikes ställning som stormakt?
Men Macron är inte någon de Gaulle och Frankrike i dag på många sätt annorlunda än på 60-talet. Vid en jämförelse mellan presidenterna riskerar Macron att framstå som patetisk och hans vision om strategisk autonomi, uttalad i umgänget med en röd tyrann, snarare som strategisk idioti.