När demokratier frivilligt låter sig besegras

Hitlers SA-trupper var brutala, men dåligt disciplinerade och i längden mest ett hinder för Hitlers ambitioner.
Hitlers SA-trupper var brutala, men dåligt disciplinerade och i längden mest ett hinder för Hitlers ambitioner.

En historia som aldrig borde ha blivit skriven.

Ledarkrönika 3 november 2023 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en gammal uppslagsbok, jag tror det var Nordisk familjebok, läste jag en gång under uppslagsordet Hitler, att denne inte framdeles förväntades spela någon större roll för tysk politik. Nej, inte efter 1945 naturligtvis – men detta skrevs i mitten på 20-talet. Det är intressant att se hur samtiden såg på Hitler då, för i dag inbillar vi oss ju gärna att han var en framträdande person, om än aldrig så negativt, också långt före sitt maktövertagande.

Så var emellertid inte fallet. Hitler var bara en av flera hemmasnickrade och hemmablinda revolutionärer som plågade Tyskland under 20-talet. Kuppförsöken hade varit många, konspirationerna än fler. Den som brukar se den utmärkta tv-serien "Babylon Berlin" känner igen sig. Armod och hedonism, korruption och gatuslagsmål i en våldsam blandning.

På exempelvis Forum för Levande historias kortfattade sammanfattning kan man få intrycket av att den både största och så att säga mest framgångsrika rörelsen var nazisterna. Så var emellertid länge inte fallet. Kommunisterna var  långt bättre organiserade, hade försökt upprätta folkrepubliker efter sovjetisk modell efter det tyska nederlaget i första världskriget och gjorde 1919 det sista stora, men helt misslyckade revolutionsförsöket – spartakistupproret.

Då var Kappkuppen påföljande år mer framgångsrikt, ledd av nationalister som ville återupprätta den gamla monarkin och understödd av välorganiserade frikårer. Man lyckades faktiskt inta riksdagen i Berlin, men regeringen flydde och allt slutade till sist med en generalstrejk som tvingade kuppmakarna att kapitulera.

Frikårerna var många och med varierande politiska mål, men alltid antikommunister – och ansågs av vissa nödvändiga just för att stävja det kommunistiska hotet. Den lagliga polisen och armén var nämligen för svag, i enlighet med Versaillesfredens avrustningskrav.

Hitler och hans allierade SA-trupper var dock fruktade. Dels ingick de i ett tydligare politisk uppdrag, som en del av den framväxande nationalsocialismen. Men dels också för att de i vanliga gatuslagsmål ofta var de värsta, trots svag tillgång på exempelvis skjutvapen. Hitler hade av kommunisterna lärt sig konsten att med våld störa och stoppa politiska meningsmotståndare. Och så var dagen kommen för den famösa ölkällarkuppen i München 8-9 november 1923.

Med stöd av den gamle generalen Erich Ludendorff och med inspiration av Mussolinis marsch till Rom året innan skulle man ta makten i först München och sedan marschera mot Berlin.

Det misslyckades totalt. Nazisterna med Hitler i spetsen var nämligen illa organiserade och förberedda. Man kom aldrig ur München, nej knappt ens Bürgerbräukeller, där allt började. Efter att lite planlöst marscherat runt i staden på morgonen 9 november slogs kuppförsöket ner av polis och militär, med enstaka dödsoffer på ömse sidor. Nazisterna flydde åt alla håll och Hitler själv greps ett par dagar senare.

Det hade kunna sluta där, men lekmannajuristerna (motsvarande våra nämndemän) lät sig påverkas av Hitlers erkänt skickliga retorik och dömde honom bara till fem års fängelse. Mindre än ett år senare benådades Hitler och hade då börjat skriva sin Mein Kampf. Ölkällarkuppen var i praktiken det sista riktiga kuppförsöket mot Weimarrepubliken, men Hitler hade lärt sig att den demokratiska makten med påföljande valsegrar var ett mycket bättre sätt att tillskansa sig makten.

Och egentligen hade det inte varit så annorlunda när den av Hitler avgudade Mussolini tog makten i Italien. Marschen mot Rom var initialt framgångsrik, i den meningen att fascisterna lyckades ta kontrollen över lokala maktcentra i nästan hela landet – men i Rom stod allt och stampade flera dagar. De utmattade fascisterna var nära att skingras för vinden. Det var kungen Viktor Emanuel III som till sist gick fascisterna till mötes för att, som han ansåg, förhindra ett inbördeskrig. Men han hade i praktiken samtidigt förts bakom ljuset av sin avgående liberale premiärminister Luigi Facta, som helt underskattat fascisterna.

undefined
Den imposanta posen till trots, gömde sig Mussolini på gränsen till Schweiz under marschen mot Rom.

Fast var verkligen fascisterna så starka som de verkade? När marschen inleddes – med Neapel som utgångspunkt – åkte Mussolini själv till Milano och därifrån sannolikt till gränsen mot Schweiz. För att kunna fly om allt inte gick vägen.

Det demokraterna misslyckades med var dels att inse den fara fascismen faktiskt utgjorde, dels göra motstånd när katastrofen var ett faktum. Istället innebar händelse en demokratisk kapitulation och Mussolini kunde ta makten inom författningens ramar. Ungefär som när Hitler knappt tio år senare manövrerade sig till makten i Tyskland.

Det borde blivit annorlunda. Hitler och ölkällarkuppen borde ha förblivit en kort spalt i uppslagsböckerna.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa