Det finns förstås specifika militära skäl till varför talibanerna så snabbt kunde erövra hela landet, liksom det finns mer långsiktiga förklaringar till varför den USA-ledda alliansen aldrig lyckades krossa talibanrörelsen i Afghanistan.
Eftersom talibanerna kunde dra sig tillbaka till skyddade baser på andra sidan den pakistanska gränsen, var det i praktiken omöjligt att utrota rörelsen – och Förenta Staterna ville inte gå så långt som att intervenera Pakistan med marktrupp. Samtidigt byggde den amerikanska politiken på den vanliga vanföreställningen om ett snabbt uttåg efter segern för tjugo år sedan. Istället för att till exempel säkra en buffert på den pakistanska gränsen – som hade varit resurskrävande och tagit lång tid att upprätta – fastnade Washington i ett krig där ett antal kortsiktiga lösningar följde på varandra.
Tills man tröttnade och med svansen mellan benen lämnade USA Afghanistan åt sitt talibanska öde.
Samtidigt innebär det också ett slut för det demokratiska experimentet, som trots alla dess kostsamma underprestationer skapat en större frihet och ett större relativt välstånd för fler afghaner än någonsin. Afghanistans liberala demokrati var sällan riktigt mycket av någotdera, men ändå bra mycket bättre än vad som nu lär vänta folket.
Det blir därför komiskt, fast framför allt tragiskt, när till exempel USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield kräver att talibanerna respekterar mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet. Hennes egen president har just omöjliggjort alla försök att förmå talibanerna till varken det ena eller andra.
Att snacka går ju! Fast händelserna påvisar på ett symboliskt plan liberalers sedvanliga oförmåga att gå från ord till handling. Men också dubbelmoral, sådan den emellanåt tagit sig uttryck från vänsterhåll i Förenta Staterna men också Sverige och andra länder. Å ena sidan hävdar man att krig inte löser någonting, talar om att det istället krävs politiska lösningar på vad som ofta är militära utmaningar och å andra sidan kräver att någon (i praktiken ofta USA) ingriper för att stoppa övergrepp i olika delar av världen – vilket förstås förutsätter de militära insatser man under andra omständigheter gärna kritiserar...
På ett sätt kan kritik mot militära interventioner ändå vara berättigad, inte minst efter de afghanska erfarenheterna – i den stund de inte åtföljs av politiska reformer. Fast vad innebär dessa reformer mer än att "påtvinga" olika folk demokratier de kanske inte är mogna för?
Sådana slutsatser är förstås inte bara politiskt inkorrekta, utan riskerar att leda till anklagelser för ren och skär rasism. Så man bör kanske fråga sig vad som i så fall saknades i Afghanistan. Inte för att svaret nödvändigtvis blir mer politiskt korrekt.
Vad som saknas i Afghanistan är framför allt en gemensam nation, eller om man så vill nationell medvetenhet – eller rentav nationalism. Det vill säga vad många i åtminstone den svenska samhällsdebatten oreflekterat brukar betrakta som något av en motpol till själva demokratin. Men det förändrar inte sakförhållanden. Afghanistan är inte så mycket en nation som en statsbildning bestående av flera folk med olika regionala och klanrelaterade identiteter.
Därtill är det uppenbart att liberalismen som sådan fungerat dåligt som överideologi. Detta till skillnad från talibanerna, vars extrema tolkning av islam visserligen avskräcker fler än den lockar, men gör de som valt talibanernas sida mer övertygade, uthålliga och beredda till stora uppoffringar – inklusive ett dödsförakt som under andra omständigheter varit imponerande.
Det är möjligt att en mer auktoritär statsbildning med västligt stöd hade haft större chans att motstå talibanerna, givet att densamma hade byggt på samarbete med existerande klaner, en sorts nationell balanspolitik. Fast en sådan lösning hade förstås varit allt annat än liberal och demokratisk, den hade förmodligen inte heller garanterat samma relativa (högst relativa!) respekt för mänskliga rättigheter som växt fram de senaste två decennierna.
Allt vi vet är att försöken att med omfattande militärt och ekonomiskt (framför allt amerikanskt) stöd bygga en fungerande modern demokrati misslyckats fullständigt. Och att vi nu står inför en situation där Afghanistan åter kan bli en frihamn för islamistisk terrorism med oss som mål.