Jimmy Carters sista politiska insats var att rösta på Kamala Harris, men det räckte inte. Donald Trump vann ändå presidentvalet. Och nu är James Earl Carter död. Efter att ha levt ett helt sekel.
Kanske är det en epok som går i graven, ungefär som när Henry Kissinger dog häromåret – också 100 år gammal. Politiskt stod de förstås inte varandra särskilt nära, men det både Carter och Kissinger hade gemensamt var att de upplevt svåra tider på riktigt. Kissingers familj tvingades fly Tyskland 1938 och Carter föddes i ett hem som inte ens hade rinnande vatten. I den djupt segregerade delstaten Georgia, i ett USA där Ku Klux Klan inte skämdes för sig att demonstrera i själva huvudstaden.
Carter valde den svåra vägen och avvisade sydstatsrasismen under en tid då han – om han kanske varit mindre religiös och nogräknad – kunde ha valt en mycket enklare väg och som många andra försvarat förtrycket av svarta. Fast då hade han förstås aldrig blivit aktuell som amerikansk president.
Som sådan var han visserligen inte någon succé. På grund av den rådande lågkonjunkturen under 70-talet ansågs han redan under samtiden vara en ovanligt svag president. Och det var förmodligen korrekt – just då.
Fast hur hade han utmärkt jämfört med dagens presidenter? Personligen tycker jag att såväl Barack Obama som Joe Biden och (självklart, höll jag på att skriva) Donald Trump var mindre framgångsrika i Vita huset. Carter hade däremot oturen att efterträdas av den skicklige Ronald Reagan efter bara en mandatperiod.
Och om inrikespolitiken inte var någon större succé, framstår hans utrikespolitik i åtminstone delvis ljusare dagar – den iranska gisslankrisen och det fullkomligt misslyckade fritagningsförsöket till trots. På storpolitikens område slöts till exempel SALT II-avtalet med Sovjetunionen, men nedrustningspolitiken sköts i sank genom den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 och Carter svarade genom att bojkotta OS i Moskva året därpå. Måhända inte den mest sportsliga reaktionen, men givet omständigheterna definitivt den fredligaste.
Camp David-avtalen 1978 var däremot en entydig framgång. På presidentens fritidsresidens Camp David lyckades Carter förmå de gamla universalfienderna Egypten och Israel till förhandlingsbordet och sluta en bestående fred med varandra. För detta var på tiden då storpolitiken avgjordes genom politisk intelligens och diplomatisk skicklighet. Något vi ofta helt tycks sakna i dagens fördummade värld. Och därför kan vi sakna också en måttligt framgångsrik president som Jimmy Carter.