När Volodomyr Zelenskyj under ett telefonmöte frågade andra europeiska stats- och regeringschefer om de var beredda att släppa in Ukraina i Nato blev det tyst på andra sidan luren. "Alla var rädda" konstaterade den ukrainske presidenten lakoniskt, samtidigt som han kritiserade den demokratiska världen för att överge hans land.

Det ryska anfallet på Ukraina liknar den tyska invasionen av Polen 1939, men demokratiernas reaktion går också igen. Tiden mellan hösten -39 och våren -40 har ibland kallats The Phoney War – låtsaskriget. Frankrike och Storbritannien protesterade och utövade ekonomiska påtryckningar, men att hjälpa Polen militärt var det inte fråga om.

I varierande utsträckning har Ukraina visserligen fått militär utrustning från västdemokratierna, men när det kommer till intervenering säger alla med den amerikanske presidenten i spetsen fortsatt nej. Eller åtminstone nästan, för påfallande ofta talar Biden om boots on the ground – marktrupper. Håller då Biden frågan om flyginsatser mer öppen?

Zelenskyj ska nog inte lita på det. På ett sätt är det inte heller så konstigt, eftersom Ukraina ju inte heller är Nato-medlem (något för Sverige att betänka). Fast det handlar inte bara om allianstillhörighet. Biden skulle till exempel kunna hänvisa till att USA gav garantier för Ukrainas säkerhet, när nationen lämnade över alla sina kärnvapen till Ryssland efter Sovjetunionens upplösning.

Problemet är ett annat, nämligen att Nato-styrkorna för närvarande är allt för svaga på ostfronten. Förutom att Biden vill undvika stormaktskrig, skulle även en begränsad amerikansk intervention kunna leda till ryska angrepp mot exempelvis de baltiska staterna. Och den bistra sanningen är att alla ömsesidiga säkerhetsgarantier till trots är Nato underlägset Ryssland, åtminstone vad avser markstridskrafter. Därtill riskerar en militär konflikt i Östersjöområdet också att dra in det underrustade Sverige, eftersom kontrollen av Gotland förmodligen skulle bli av central betydelse.

Då är det svårare att förstå oförmågan att ens utställa riktigt kraftiga sanktioner. Det som verkligen skulle bita – energisektorn – hålls i huvudsak utanför sanktionerna och ännu så länge vågar man inte heller stänga av Ryssland från det internationella banksystemet SWIFT. Många europeiska länder tvekar, fast den svagaste länken är som vanligt Tyskland – samtidigt som statens militära svaghet förblir ett aber också för Nato.

Att Biden därtill är en ganska svag president är förstås bara lök på laxen.