Förmodligen är det inte Belarus president Alexander Lukasjenko som ligger bakom den framprovocerade migrantkrisen på gränsen mellan Belarus och Polen. Utan kollegan Vladimir Putin i Moskva. Inte för att Lukasjenko har något emot att försöka hämnas för de sanktioner som drabbat hans regim efter att han blodigt slagit ned demokratirörelsen i det egna landet.
Och om det är tillåtet att beundra djävulens ränker måste man erkänna att som provokation är migrantkrisen sataniskt skicklig.
Genom att använda sig av försvarslösa migranter har Lukasjenko (eller om det alltså snarare är Putin) hittat något av EU:s akilleshäl. Å ena sidan vill de flesta ledande politiker och partier i EU numera förhindra uppkomsten av en ny flyktingkatastrof, likt den som drabbade Europa 2015. Å andra sidan vill väl ingen lämna de nu aktuella migranterna åt deras öde på gränsen mellan Belarus och Polen. Att situationen börjar bli kritisk påvisas av att migranter till och med avlidit och spridda röster för en generösare hållning gentemot desamma har också hörts. Det är ju inte migranternas fall att de utnyttjas av regimen i Minsk – eller hindras av regimens säkerhetsstyrkor att röra sig tillbaka mot mer bebodda områden i Belarus.
Vilket förstås är precis vad Minsk räknar med, att EU-länderna ska falla undan av humanitära skäl.
Fast kanske har Lukasjenko och Putin ändå räknat fel? För den europeiska mentaliteten har förändrats sedan 2015. Nationalpopulistiska partier med invandrarfientlig agenda kunde profitera kraftigt redan på den förra flyktingkrisen och problem kopplade till stor invandring plågar som bekant många länder. I första hand är det inte i Polen eller de baltiska staterna man behöver vara orolig utan sannolikt främst Tyskland, men också exempelvis Sverige.
Kanske är det också därför "vår" EU-kommissionär Ylva Johansson – med ansvar för migrationsfrågor – varit så förhållandevis skarp sina utspel under den pågående krisen? Hon vill bistå Polen och skärpa sanktionerna mot regimen i Belarus.
Det handlar inte primärt om de över 3000 migranterna på gränsen till Polen eller ens de minst 12.000 som väntar "på sin tur" i Minsk. Utan på vad undfallenhet skulle innebära för unionens trovärdighet – oavsett om man går med på Lukasjenkos krav om "normalisering" (det vill säga ett slut på både sanktioner och stöd till demokratirörelsen) eller öppnar dörren för migranterna. I det senare fallet kommer också Turkiets president Recep Tayyip Erdogan med flera storpolitiska halvfigurer inse att migrantutpressning fungerar. I Mellanöstern och Nordafrika kan vi lugnt räkna med hundratusentals människor som drömmer om en ny framtid i Europa.
Därför måste provokationerna vid den polska (liksom litauiska och lettiska) gränsen stoppas till nästan vilket pris som helst. Ingen lätt uppgift eftersom risk för inte bara en humanitär katastrof, utan också sammanstötningar med belarusisk säkerhetstjänst föreligger. Man kan fråga sig om det inte behövs någon form av nödlagstiftning, så att migranter kan tas emot och räddas från svält- och förfrysningsdöd, men utan att de därmed automatiskt behöver asylprövas – utan kan återvisas till sina gamla hemländer.
En par saker bör vi hur som helst vara beredda på. Att regimen i Minsk mycket väl kan se på medan människor försmäktar längs gränsen. Fast också att undfallenhet på andra sidan samma gräns lär följas av fler och än mer omfattande försök att använda migranter som vapen i hybridkrigföringen mot väst.