Vi har sett liknande bilder så många gånger förut och på något sätt gör alla dessa militära kuppmakare i Afrika ofta ett lite tafatt och löjligt intryck. Den senaste kuppen i Niger är emellertid inte bara en lokal angelägenhet som vi här i Europa kan rycka på axlarna åt. Inte när det kalla kriget återuppstår också i Afrika.
Skälen till kuppen förklaras på lite olika sätt, men torde framför allt handla om militärt missnöje med den nu avsatte demokratisk valde presidenten Mohamed Bazoum. Denne anses ha varit alltför vänligt mot Frankrike och USA, som båda har viss militär närvaro i Niger för att bekämpa islamistisk terrorism. Den inhemska militärerna känner sig alltså förfördelade och till detta kommer att Bazoum har "fel" etnisk bakgrund. Han tillhör den arabiska minoriteten och som ofta i Afrika kan etnisk bakgrund och klanmässiga anknytningar vara viktigare än ideologisk hemvist.
Omvärlden har hur som helst i varierande grad reagerat med allt från oro via hård kritik till skarpa varningar efter militärkuppen. Med ett betydelsefullt undantag. Ryssland uttrycker större förståelse och eventuellt finns det också planer på att sända legosoldater från den famösa Wagner-gruppen till Niger.
Att Putin försöker öppna en ny politisk front, i vad som egentligen främst handlar om kriget i Ukraina, är uppenbart. Wagner har redan hunnit göra sig ökända i framför allt Mali och i ett bälte av främst gamla franska kolonier har Moskvas inflytande ökat. Wagnergruppen är erkänt brutala, men i viss mån effektiva och framför allt obrottsligt lojala mot sina värdländers regimer. Inga frågor om mänskliga rättigheter ställs.
Ytterligare bevis på hur viktiga ett urval afrikanska länder blivit för Kreml påvisades nyligen när de inbjöds av Putin till en stor konferens till Sankt Petersburg. Presidenten – vars krigsmakt samtidigt bombar sönder ukrainska magasin med brödsäd avsedd för Afrika – utlovade frikostigt gratis spannmål och andra bidrag till afrikanska länder under konferensen.
Man kan lugnt räkna med att ett antal sedelbuntar dessutom letade sig ner i besökarnas kavajfickor som lämpliga avskedsgåvor.
Huruvida Ryssland i dagens läge verklighen har råd med sin nykolonialistiska politik i Afrika kan diskuteras, men att kontinenten erbjuder utomordentliga naturresurser är givet och dessutom vill Putin använda vänligt inställda regimer som hävstång mot framför allt Förenta Staterna. Efter tidigare militärkupper i Burkina Faso och Mali ligger inte bara den franska Afrika-politiken i spillror, dessutom hotas det amerikanska inflytandet. Det svider särskilt i Niger, som inte bara varit en (visserligen instabil) demokrati utan också en pålitlig allierad i kampen mot islamistisk terrorism.
Andra som reagerat med ilska är länderna i den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas, vars tidigare relativt lama uppträdande efter kupperna i Burkina Faso, Guinea och Mali nu kan tvinga fram ett kraftfullare agerande. Vissa hoppas på ett militärt ingripande från Ecowas, andra fruktar detsamma eftersom det skulle kunna leda till ett storkrig – eventuellt med islamister som slutsegrare.
Och egentligen talar mycket för att framför allt Ecowas ledande medlemsstat Nigeria vill undvika en militär intervention. Nigeria har egna problem, inte minst ekonomiska. Osvuret är visserligen bäst.
Det mesta talar ändå för att om man inte på andra sätt lyckas tvinga juntan i Niamey till att återinstallera president Bazoum, så kommer vi att få leva med ytterligare en afrikansk militärdiktatur. Och med "vi" menas faktiskt inte bara Afrika, eller omvärlden i stort, utan också just vi i Europa.
Vad som händer i Niger har betydelse på framför allt på två plan. Dels är urangruvorna i Niger av stor betydelse för det franska kärnkraftsprogrammet – och därmed den europeiska energiförsörjningen. Dels och framför allt spelar Niger en viktig roll som genomgångsland för migration med Europa som slutdestination. Därför finns det goda skäl för den realpolitiskt sinnade att samarbeta med en militärregering som det möjligen minst dåliga alternativet i dagsläget.
I sammanhanget finns det också andra aktörer på kontinenten, som inte är överdrivet intresserade av just demokratins återupprättande. Det gäller såväl det ständigt kolonialistiskt expansiva Kina som Turkiet och Egypten och fler länder i Mellanöstern.
Hur oönskat det än må vara är kalla krigets intressesfärer tillbaka i Afrika och det är realiteter vi tvingas ta hänsyn till.
