Nej, hans formella titel är inte utrikesminister – Josep Borrell. Utan med typiskt byråkratspråk "Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik". Utrikesrepresentant eller möjligtvis utrikeschef, men inte utrikesminister.

Tack och lov.

För i många europeiska huvudstäder torde mer än en riktig utrikesminister skämts efter Borrells svaga insats vid när han träffade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva förra helgen. Lavrov hade förstås bestämt sig för att förolämpa Borrell från första början, men överraskades förmodligen själv av hur medgörlig motparten var i denna mobbning. Trots att det bara skiljer tre år mellan dem framstod Borrell som gammal och förvirrad, ständigt bläddrande i sina papper och ursäktande sig själv i allt från frågan om den fängelsedömde ryske oppositionsledaren Alexej Navalny till (av alla frågor) relationerna med Kuba.

Lavrovs val av offer var knappast någon tillfällighet, ty som EU:s "utrikeschef" har Borrell gjort ett svagt intryck vid många tidigare tillfällen och eftersträvat en undfallenhetslinje mot såväl Kina som Turkiet. Fast för Lavrov fanns det knappast något egenvärde i att förolämpa just Borrell. Däremot valde den ryske utrikesministern en relativt mindre aktör för att sända ut ett tydligt budskap gentemot EU: håll tassarna borta från Ryssland. En aggressivitet vilket så sent som häromdagen förstärktes av Lavrovs löfte att Ryssland skulle bryta med EU, i den stund unionen skulle skärpa sanktionspolitiken.

Det hade varit önskvärt om Bryssel hade prövat detta löfte! Fast så lär tyvärr inte ske. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har visserligen varit en relativ skarp kritiker av Moskva, men hennes karriär närmar sig slutet och den förmodade efterträdaren Armin Laschet förefaller redan inställd på en avspänningspolitik. Varken i Paris eller för den delen Washington verkar det finnas något intresse av utmana Kreml för närvarande. Och utan amerikansk ledning blir det nog tyvärr som vanligt ingenting heller i Europa.

Mitt i denna bedrövelse var det åtminstone bra att Sverige snabbt gjorde gemensam sak med Polen och Tyskland, efter att diplomater från samtliga länderna utvisats av Ryssland. Snabbt förklarades tre ryska diplomater persona non grata.

Därmed uppfyllde vi det reaktiva minimisvaret. Fast kanske räcker det inte och problem kan uppstå också på andra platser än i Moskva. I Peking noteras således utvecklingen med visst intresse, inte minst avseende på Sverige.

Som bekant har Post- och telestyrelsen uteslutit kinesiska Huawei och ZTE från utbyggnad av det svenska 5G-nätet av säkerhetsskäl, vilket renderat kinesiska protester, fast hittills inte mycket mer än så. I Peking är man naturligtvis inte främmande för att försöka straffa en mindre stat som Sverige, men frågan är hur EU i så fall kommer att reagera. Kommer resten av unionen att ställa sig bakom Sverige, eller kommer de tyngre aktörerna att försöka slingra sig? Kommer en eventuell kinesisk bestraffning att leda till några reella motaktioner eller inskränka sig till oförpliktigande protester?

Därför har det ryska uppträdandet gentemot Borrell betydelse också på andra utrikespolitiska arenor och därför var det så förödande att EU:s talan skulle föras av just honom. Därför bör unionens Rysslandspolitik skärpas. Och Borrell snarast beviljas att få gå i pension.